Mamma/pappa
Sånt här gör mig alldeles matt. Denna mamma som suttit hemma och irriterat sig på att pappan INTE GÖR SOM HON och sen måste skriva ett surt inlägg på Familjeliv för att få medhåll och hon hoppas på kommentarer som "du gör rätt, vilken bra mamma du är och vilken dålig pappa han är"... Jag blir så glad att typ alla kommentarer säger precis tvärtom, att pappan måste få lära sig vara förälder utan att mamman lägger sig i hela tiden.
Jag får uppriktigt bryt på människor som tror att de ska kunna "lära" sina sambos hur det är att vara mamma/pappa. Det är ju något man måste lära sig själv, såklart. Om jag gör ett misstag med att packa skötväskan en gång så gör man antagligen inte det igen men det hjälper ju inte att packa väskan ÅT någon, man måste ju fatta det själv.
Barn kommer inte med en instruktionsbok (fast det hade varit rätt skönt!), den som är hemma först med barnet kommer ju att ligga si och så många månader före. Det är ju därför det också är så viktigt med att båda föräldrarna är hemma, för att få den där tiden att lära känna sitt barn. Det är så självklart.
MÅNGA MÅNGA MÅNGA mammor gör så här, det är nästan det läskigaste. Och vad fan, vi kan inte skydda våra barn mot precis allt. Det går inte. Världen är tuff och hård och kantig och för eller senare kommer barnet i kontakt med andra människor och det sociala spelet.
Jag hoppas att jag aldrig blir en sån mamma som inte kan lämna bort mina barn för det verkar helt hemskt. Både för barnet och för en själv.
För övrigt läste jag någonstans att de senaste 5 åren har antalet pappor som tagit ut pappadagar ökat med ett gäng procent som jag inte kommer ihåg just nu. Det händer saker, om än långsamt.
Jag håller med. Det är ju ganska självklart att den som varit hemma med barnet mest har ett visst försprång, och visst kan man ge tips och råd om den andra frågar. Men man MÅSTE FÅ LÄRA SIG SJÄLV! Visst har man ibland olika sätt att se på vad som är bäst för barnet och smidigast men ibland funkar en sak bäst för den ena och en annan sak för den andra. Och barnet mår inte dåligt av att det blir lite olika med mamma och med pappa.
Det är verkliegn bra att du vet detta redan nu, sara. Du kommer säkert tänka dig för ett antal gånger innan du hamnar i fällan att veta bäst. :-)
Trust me, det är svårare att lämna ifrån sig barnet än vad man någonsin kan tro, inte till pappan men till andra, jag kommer ihåg första gången någon annan höll i Ville som inte var jag lr Tom, jag höll på att slita honom ur famnen =)
Jag är nu i v.24, bara 16 veckor kvar!
Du har ju en jättefin mage!=)
Hur mår du nu då?
börjar du bli nervös?
jag tror att jag läste samma tråd som du, men jag höll faktist på mamman(delvis) (om det var den med banan ist för mat till middag)
såg länken nu...det e samma
lite töntiga uttryck har hon som tex:
jag har lämnat honom och dottern ensamma ett par timmar då och då, både dagtid och kvällstid.
just det låter tokigt tycker jag
fast vad det gäller maten tycker jag han gjorde fel och jag hade nog oxå blivit rätt lack om johnny ger arthur banan ist för mat till middag
Självklart kommer det att vara jobbigt att lämna bort barnet i början! Men jag tror att ju tidigare man provar det och låter barnet och en själv vänja sig vid tanken så kommer det underlätta i framtiden (med tanke på vad jag sett i min närhet).
Men det som jag blir irriterad på är att mamman i det här fallet (och tyvärr i många fall) tror att hon har någon slags ensamrätt på att bestämma vad som är bäst för barnet. Jag håller med dig Ida, det är väl ingen fara för barnet om det är olika med mamma och pappa. Faktiskt så tror jag att det är av godo, om jag ska vara ärlig, att det inte alltid är samma sak.
Sen att ha rutiner som man båda kommer överens om är ju en helt annan sak. Det är absolut viktigt men det är fortfarande lika viktigt att det är båda föräldrarna som kommer överens och inte en part som har förtur på att bestämmma bara för att man tycker att man vet bäst.
Sandra, min mage har ju äntligen börjat synas ordentligt men jag ser mest ut som en bulle, haha. Din mage var ju mer som en liten "kula", jättefin!
Igår när jag var hos BM så fick jag någon slags AHA-upplevelse när hon kände huvudet och ryggen och sånt. Det är verkligen ett barn där inne! och det ska komma ut! Det känns så konstigt på ett sätt och spännande och kul på ett annat. Men nervös har jag nog inte blivit än, jag försöker att inte tänka på det så mycket! =)
Ja det är klart att banan inte är någon bra middag. Men om man aldrig är själv med barnet och har en partner som bara gnäller om hur dåligt det går när man ska ta hand om barnet plus tjatar så att man till slut stänger öronen (vilket jag gissar hände i den tråden) så är det svårt att lära sig hur man tar hand om ett barn på bästa sätt.
Det är så olika det där, jag har aldrig tyckt att det är jobbigt när nån annan tagit Milo. Jag tyckte att det var underbart att andra ville hålla i honom och gosa med honom och rå om honom, för det betydde ju att de älskade honom de med! Tycker för övrigt fortfarande att det är fantastiskt när andra vill umgås med Milo, det försvinner inte fast han är snart tre år.
Apropå att lämna ifrån sig sitt barn: man måste ju lyssna till barnet i det fallet tycker jag. En del barn har inga problem med att vara hos vem som helst, andra börjar skrika så fort det kommer någon nära som barnet inte känner så bra. Och då menar jag när barnet är i den åldern då det är medveten om omgivningen, nyfödda brukar vara mer toleranta.
Har ju själv erfarenhet av att vara och ha ett blygt barn. Det tar oftast lite längre tid att bli varm i kläderna och lära känna någon ny, men när det väl händer att det "klickar" mellan Henry och någon annan så är det en fantastisk känsla som mamma.
Jag håller också med om att man måste få hitta sitt eget sätt att göra saker på med sitt barn, men matrutiner kan man ju komma överens om. Vi har ett matschema på kylen, iofs mest för barnvakter nu mera, men ändå. Sen är det lätt att döma någon annan som snurrar till det lite med tider och rutiner, fast det säkert händer henne också då och då (detta vet jag också av egen erfarenhet =)). Men banan till middag är inte okej, då undrar man ju lite vad den pappan tänker på egentligen.
Minna, visst är det så att man måste lyssna till barnet. Men jag tror att det är så att om man "vänjer" barnet vid att vara runt andra människor i tidig ålder så kanske man förebygger blyghet och öppnar upp barnets möjligheter att inte bli rädd/blyg inför andra människor.
Om man får vara i andra människors famn, träffa många människor och så vidare så minskar det kanske risken att man tycker det är läskigt lixom. Det tror jag i alla fall.
Om man som mamma och pappa aldrig låter barnet hållas av någon annan, lyfter bort barnet från personer så fort de gurglar lite och så vidare tror jag att man skickar ut signaler till barnet att det här är läskigt och farligt - då är det inte så konstigt om barnet inte blir bekväm med det.
Men som jag sa tidigare, rutiner för barnets vanor och säkerhet är självklart något man måste sätta upp och då ska man helst vara med både mamma och pappa för att se vad som funkar bäst för alla parter, barn som vuxna.
Sen det här med att hitta sitt sätt: det är ju trots allt inte MITT barn. Det är ju VÅRT barn. Då måste ju P också få chansen att hitta SITT sätt likadant som jag måste få chansen att hitta MITT sätt. Sen kan grundrutinen vara det samma, bara inte utförandet...
jag både håller med och inte.
jag tror/tycker att för ett litet barn är det mamma o pappa som e dom trygga punkterna , dom känner deras röster och lukter och det får dom att känna trygghet,
jag låter inte mina barn vara ledsna i främmande famnar av den andledningen.
utan när dom visar att dom börjar bli ledsna då visar jag att jag hört dom och svarar på deras "rop" och ger dom trygghet .
Men sen tror jag oxå att det är jätte bra för barn att sakta bygga upp trygga relationer till andra vuxna
om man har sånna som dom kan träffa ofta (tex mor o far föräldrar)
då kommer dom personerna automatiskt oxå att bli trygga punkter
sen får man sakta utöka kontaktnätet med andra människor
Linda, jag menar precis som du.
Alltså att man är barnets trygga punkt som förälder och självklart ska man lyssna till om barnet "säger ifrån" men vissa föräldrar vill inte ens lämna ifrån sig barnen överhuvudtaget och tar tillbaka de så fort de bara låter, även om det inte är ett missnöjt läte om du förstår hur jag menar.
Det vore ju hemskt för alla parter att låta barnen skrika i andras famn, så kan man ju inte göra. Det menar jag absolut inte.
Och sen håller jag även med dig om att utöka de trygga punkterna med människor som de träffar ofta. Men jag tror också att det underlättar för barnet och föräldrarna om man "utsätter" sig för umgänge med andra människor, typ tar med på middag hem till vänner, tar med barnet ut på stan, och så vidare för att minimiera risken att andra människor blir läskiga. Dessutom borde det rent logiskt underlätta för alla om man övar på att vara ifrån varandra och att barnet får skötas av andra personer. Det minimerar risken för chock och separationsångest när det är dags för barnvakter/förskola och så vidare.
Jag håller också med Linda.
Och precis som du säger Sara, det är nog bra att ge sig ut och inte stänga in sig i en bubbla (men det kan man å andra sidan aldrig veta hur man känner inför när barnet väl kommer).
Jag tycker att jag har märkt väldigt tydligt på Henry hela tiden när vi har kunnat ta steg framåt, som att ha barnvakt t ex. Men att lämna ifrån sig sitt barn kan ju som sagt vara svårt även för föräldrarna och även de måste vara redo. De personer Henry känner sig trygg med är de som han träffat ofta och som intresserar sig för honom.
Jag bodde mycket hos mina farföräldrar som liten (och äldre för den delen) vilket jag tror bidragit till att jag känner mig trygg och hemma anywhere I lay my hat. =)
