sarposbaby

Min stora tjej är nu alltså 20 månader. För bara typ 10 dagar sen var hon min "lilla mini" som alltid legat under kurvan och har små storlekar i allt och växer långsamt. Nu känns hon som en jätte jämfört med lillebror! Inte så konstigt kanske men ändå.
Hon tycker det är jättekul med förskolan och jösses vad hon utvecklas snabbt nu! Hon pratar riktiga ord hela tiden, senast i raden är strumpor, lillebror (förstås), stjärna, klossar, min, spade osv. Hon kan säga vissa saker ihop men jag är inte säker på att det är så kallade två-ords-meningar eller om hon bara har lärt sig två ord som ett (exempel "sitta här").
Hon vill krama sin lillebror hela tiden och pussar och klappar på honom och när hon kommer hem från förskolan är det honom hon letar upp först. Det känns förstås jättebra men herregud, det kommer komma tjuvnyp och svartsjuka och alla möjliga känslor innan de är vuxna skulle jag tro =)
Lillebror är ju nu 12 dagar gammal och vi har haft skrikfest här i två nätter. Vi hoppas att det är övergående men man vet ju aldrig. Han har provat babysittern och det har gått hyfsat. Han är rätt mycket vaken men oftast sover han förstås på dagarna. Vi har varit på BVC och han vägde 4005 g. Herregud, det tog Lovis typ 6 veckor för att nå dit! Han har rätt mycket magknip tyvärr så vi får försöka hitta på någon bra lösning på det. Vi har inte provat babybjörnen ännu men det är på gång. Han vill absolut inte sova någon annanstans än PÅ mig på natten tyvärr men vi ska försöka få igång vaggan som en rutin för det är rätt varmt och jobbigt att aldrig kunna sova helt avslappnat. Men men, det får ta sin tid.

Att ha pappan hemma här just nu är ju fantastiskt. Vi tar varsitt barn och det funkar hur bra som helst. Om man bara hade haft det så här för jämnan. Inte att vara hemma på heltid båda två, det hade vi aldrig klarat av, men att ha båda tillgängliga på kvällarna. För det är ju då det mesta blir problematiskt. Om lillebror gillar babysitter och är nöjd så kommer det gå bra tror jag men det är ju kvällarna jag fasar mest för. Jag får bara försöka hålla lugnet och ringa hit min mamma ibland kanske om det är för jävligt haha.

Såhär gick det alltså till:
Torsdagen den 13 oktober var jag hos barnmorskan som sa att hon trodde jag skulle föda inom kort, hon såg på mig att jag var redo. Hurra, tänkte jag och planerade för nedkomst samma natt. Sambon frågade på kvällen ”vad ska du göra imorgon?” som han brukar och jag svarade ”FÖDA BARN”. Kände mig helt enkelt helt redo.

Natten började med att jag gav Lovis välling vid midnatt. Hade hunnit sova ungefär en timme, kanske lite mindre till och med. Magen krampade lite och bebisen sparkade som en besatt. Jag satt och kände efter om det var så det började förra gången innan vattnet gick, samtidigt som jag försökte natta om Lovisen. Hon somnade vid typ ett och jag smög ut och la mig. Försökte sova men låg och väntade på vattenavgång och jajemän, kl 01.24 sa det PLASK! Jag rusade (nåja, jag var ju höggravid så rusa kanske är att överdriva lite men tog mig snabbt) ut till toaletten och hann nästan hela vägen. Ringde förlossningen och vi kom överens om att vi skulle komma in för ”vattenkontroll” kl 07. Jag fick bestämma tiden så jag ville ta en tid innan köerna på Essingen. Tänkte också att om mor kom och körde oss så kunde Lovis vakna där vid sex och följa med dit och sen åka med henne hem och äta frukost och gå till förskolan. Ringde mamma (som för övrigt var på ett hotell i Örebro på grund av jobb). Hon var dötrött och jag sa att hon kunde ta det lugnt för vi hade ju inte tid förrän sju men hon sa ”struntprat, jag åker på en gång”.

När alla samtal var ringda gick jag in och puttade på barnafadern och deklarerade att det var på gång men att jag skulle lägga mig ner i viloläge så länge som möjligt. Han kunde förstås inte somna om men gick ut till soffan så jag fick vila i fred. Jag hade inga värkar så till en början gick det rätt bra men vid tre-tiden började det komma lite smärta i samband med sammandragningarna. Jag ringde BB Stockholm och kollade om vi fortfarande skulle åka till kontrollen eller om vi skulle ta oss direkt till förlossningen. Hon sa att vi skulle komma till kontrollen om inte värkarna blev starkare, längre och kom var 5e minut. Ringde min mor som var ca 30 minuter bort. Hon skulle in till stan och lämna hyrbilen först och sen ta en taxi hem till oss men sa att om det blir bråttom skulle jag ringa. Vid halv fem började det göra mer ont men jag tänkte ”håll ut, bara en halvtimme sen är mamma här”. Försökte fördriva tiden som gick ganska långsamt med att facebooka på mobilen, vilket var helt värdelöst för där hände ju ingenting kl 3-5 en torsdagnatt.

Kl 05 kom mor och då slappnade jag av lite. Men sen kände jag att nä, nu måste vi nog åka så jag ringde BB igen och hon hörde nog på mig att jag var redo så hon sa att vi var välkomna till förlossningen direkt. Så sambon och mamman plockade upp barnet och våra grejer men jag tyckte där jag låg inne på rummet att det tog alldeles för lång tid och började känna att jag ”försvann” in i värkarna vilket inte kändes bra. Så jag tog mig ut och sa vi måste åka NU och då blev det fart. Vi kom ner till bilen och stuvade in barn, väska och oss själva och körde upp på Essingen där det var jättemycket trafik. Oh no, bara vi inte fastnar i kö tänkte vi nog allihop men vi kom fram vid ca 06.30. Vi tog oss upp lite mödosamt och fick komma in på rum 006, rummet bredvid där vi fick Lovis.
En barnmorska kom in och hälsade, Camilla hette hon. Jag stod på alla 4 och försökte finna tröst i sacco-säcken som förra gången med Lovis men fick inte riktigt till det. BM undersökte mig och jag var öppen 5 cm. ”VA, inte mer!” sa jag besviket och hon skrattade åt mig och tyckte att jag var redo att föda närsomhelst. Jag har sett lite för mycket förlossnings-tv tror jag där man öppnar sig typ 1 cm/timmen. Hon gick ut för att skriva in oss och sambon frågade om det var OK om han gick på toa. Visst sa jag men när alla precis hade försvunnit iväg kände jag att det tryckte på neråt och skrek att nu kommer barnet, du måste ringa på någon!!

BM och undersköterskan Isabella kom in och insåg att det här nog var på gång. Den här gången var jag med hela tiden mentalt och kände att det började utvidgas där nere och att det nog var dags snart. BM frågade om sambon ville ta emot barnet och jag tänkte att nehedu, det gör du inte alls. Som tur var kände han likadant. Efter att känt huvudet trycka på neråt så sa det flopp och så åkte barnet in igen! Snopet! BM sa också det att jaha, den vill inte riktigt komma ut. Det brände och sved som satan men till slut sa BM att när jag säger till får du sluta trycka på och bara andas och det kände jag ju igen från Lovis förlossning så jag tog i av bara sjutton och vips var huvudet ute utan att hon behövde trycka mot. Så skönt! Sen gled barnet ut ur mig och jag var så glad att det var över. Sambon och uskan sa i kör ”prick kl 07”. BM sa att allting såg fint ut och att jag kunde pusta en stund och att barnet mådde bra. Efter en stund frågade jag vad det var och hon bad mig hasa bakåt och flyttade fram barnet. Jag skymtade en pung och sa att det är en pojke! Eller? Och visst var det en liten pojk som låg där och pep.
Vid kvart över sju så krystade jag ut moderkakan och BM sa ”ni har inte ens varit här en timme och nu är allting klart” och skrattade. Morgonskiftet gick på och in kom vår barnmorska från Lovis förlossning! Hon sa ”er glömmer jag ALDRIG” och ”det var du som stod på alla 4 i korridoren när ni kom tillbaka” och berättade att när hon pratar med andra par om att lita på kroppen så brukar hon alltid berätta om oss. Haha, kul!

Gossebarnet vägde 3820g och var 50 cm, huvudomfång 37,5 och temp 36,5. Vi fick brickan och jag var vrålhungrig. Sen låg vi där en stund. Jag duschade – så skönt! Vi fick bo på BB-hotellet denna gång och det var en bit bort. Men det fanns TV på rummet, hurra! Så vi åt upp allt godis, kollade TV och drack läsk och barnet åt och sov.

Vi har haft en fantastisk semester och jag har inte datat särskilt mkt under denna tiden. Vi var på familjetripp i Östergötland/Sörmland och sov på tre olika ställen. Det var helt fantastiskt mysigt och härligt. Lovis var på sitt allra bästa humör under hela resan och mamma och pappa njöt av att vara lediga tillsammans. Super!
I förra helgen var det dags för tjejhelg på Västkusten. En tur till Gekås resulterade i en massa praktiska saker inför förskolestarten bland annat.
För nu är det dags! Nästa onsdag börjar min lilla stora tjej förskolan! Vi var på informationsmöte i förrgår där chefen för vårt förskoleområde pratade om regler och lagar och sånt. Vad som gäller i förskolevärlden och hur de tänker lite grann i vårt område. Alla förskolor i det här området har tex egen kock, vilket inte är så vanligt eller? Det är ju alltid så mkt skriverier om såna saker och att det är så dålig mat men det är ju inte min erfarenhet alls av förskolor. De ställen jag jobbat på själv har alla haft egen kock.
Efter att hon hade pratat så fick vi träffa pedagogerna och gå runt lite på förskolan. Det kändes jättebra. En annan sak som är bra är att det är flera barn från min mammagrupp och vår öppna förskola som ska börja där. Det känns ju roligt att man faktiskt "känner" lite folk från början. Inte för att det spelar någon större roll, det hade ju gått bra ändå såklart.
Igår var pappa och Lovis på inskolningssamtal så pedagogerna och Lovis fick bekanta sig lite. De pratade om olika saker och Lovis sprang omkring och klättrade på allt. =)

Idag har jag varit på Huddinge Sjukhus och fått en immuniseringsspruta. Jag är RH-negativ och barnet är RH-positivt så för att undvika att jag bildar antikroppar mot barnet eller vid en eventuell ny graviditet så tar man numera en spruta. Det är ett projekt i Stockholms Stad.
Jag hatar sprutor men det gick bra.

Idag på babysimmet pratade vi föräldrar lite grann om uppfostran för våra små. Det började med att vi pratade om att de går, kryper, tar tag i saker och vill utforska allting. Det vi faktiskt alla var överens om var att även om de är så små att de kanske inte förstår så säger vi ifrån när de gör något som vi inte tycker är bra. Alltså, drar Lovis tex mig i håret säger jag "det gör ont på mamma" eller om hon jagar katten säger jag att han kan bli arg. En del föräldrar tycker ju att man ska vänta tills de är typ ett-två år eller kör med den här parollen "de gör ingenting medvetet förrän de är tre". Eh, det är ju verkligen inte sant. Små barn manipulerar sina föräldrar från start, annars skulle inte de överleva. Självklart spelar de på våra känslor även om de inte förstår vidden av det utan det är naturliga instinkter till nästan 100%.
Men det jag tänker är att om man börjar öva på att säga ifrån så lär sig barnet att när mamma/pappa låter så där är hon/han inte glad och jag och fadern får dessutom in rutinen på att säga nej. Det är skitjobbigt ibland och jag förstår människor som inte alls orkar. Självklart ligger ju det värsta framför oss, det kommer komma tusen fighter som kommer vara tusen gånger värre än det vi utsätts för idag. Och jag ska ju inte inbilla mig att jag kommer orka ta fighten varje gång, man får välja sina strider som det så fint heter.

Jag läste någonstans att 80-talisterna fick någon slags disciplinerad frihet-under-ansvar-uppfostran medan 90-talisterna är så curlade att de knappt kan ta ett beslut eller göra någon syssla själv. Pendeln svängde sen igen under 2000-talet till att bli mer hård, att man ska vara en bestämd förälder med hårdare regler osv och att många människor använde sig av olika typer av skam-bestraffningar (typ skämshörn, skämsstol, utvisning, osv). Det stämmer ganska bra in på min omgivning tycker jag. Jag antar att program som nanny har hjälpt till med den utvecklingen.

För min egen del så tror jag inte ett dugg på skäms-taktiken. Man botar kanske beteendet för stunden men inte problemet - om jag gör så här så räcker det med att jag säger förlåt så går det över. Inte att man ska förstå VARFÖR man ska be om förlåtelse. Eller om jag sitter här en stund så vet jag att jag har gjort fel men jag kanske inte förstår varför jag har gjort fel, bara att mamma och pappa är besvikna. Det måste ju vara HEMSKT för barnet. Tänk er själva att om ni har gjort fel på jobbet tex så får ni bära en skamstrut hela dagen så att du ska LÄRA DIG EN LÄXA. Nä fy, det ger jag inte mkt för. Snacka om att skuldbelägga barnet.
För min egen del så hoppas jag att jag kan vara starkare än så och också att jag inte kommer tro att barnet är en liten minivuxen, för det är de inte. Man kan inte utgå ifrån att barn som har tusen miljarder myror i kroppen, livlig fantasi och en lust att utvecklas och utforska världen ska sitta still i soffan som tända ljus och vara fina att se på. Man får ju utgå ifrån barnets situation och inte sin egen.

Men det är ju bara min lilla filosofi. Alla tycker helt klart inte som jag. Och man får göra precis som man själv tycker är bäst. Det är tur att vi är olika.