Insikt

Ju fler man berättar för desto verkligare blir det. Nu har jag berättat för två vänner till, det blev lixom så illa tvunget med de sociala förutsättningarna för kommande helger. Det känns inte lika konstigt att berätta det nu, man kanske har börjat vänja sig vid orden.
Första gången jag skulle säga nåt hade jag hjärtklappning och det dånade i öronen. Jag är så larvig. Som om det är lika stor grej för alla andra som det är för en själv, lixom. Det enda folk säger är ju typ grattis va kul och blir (förhoppningsvis) glada. Fast vem vet, de kanske tänker egna tankar på kammaren. Typ "hur ska de klara det?" fast det tror jag inte. Det är nog mest vi, haha.
Men igår sa min vän att hon också kände som jag. Dvs ingenting. När det sen var dags för typ inskrivning och ultraljud hos barnmorskan tänkte hon "men gud, tänk om det inte är något där! Va pinsamt!". Haha, precis så känner jag! Precis så! Och då är vi inte ens i närheten av ultraljudet ännu.. Men kan man verkligen inbilla sig att man är gravid? Och överhuvudtaget, varför skulle jag det? Gud, man blir lite knäpp av det här.

Imorgon ska jag träna för första gången på väldigt länge. MYCKET behövligt efter två veckors slusk. Jag har proppat i mig godis, kakor och glass. Och druckit läsk. Men nu får det vara slut på det annars vet man inte hur den här viktkarusellen slutar. Jag måste komma igång med träningen så man förhoppningsvis är på plus minus något kilo när den stora viktökningen kommer till hösten. Och nu orkar jag ju träna, det kommer man kanske inte göra sen. Men promenader ska jag försöka ta mig för också. Kvällspromenader är ju aldrig fel när vädret är som det har varit de senaste dagarna, det vill säga under 25 grader. När det är upp mot 30 orkar jag ingenting.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0