sarposbaby

Faktiskt blir man det när man tänker på det. Jag har lite svårt att tänka på det inser jag och lite svårt att ta till mig det hela. Det är svårt att tänka sig att det (förhoppningsvis) kommer ut en liten parvel på andra sidan nyåret. Hur beter man sig? Hur kommer det att gå? Tänk om vi blir helt värdelösa föräldrar? Tänk om jag inte fixar allt det där jag tycker att man borde - typ dela upp ansvaret, vara konsekvent, inte ha utvisning, lämna på dagis utan att få panik, osv, osv.
Jag kanske tappar bort mig själv, det är det värsta tror jag.
Det har jag funderat på rätt mkt (även innan plusset på stickan...) för det är så många som säger att man blir helt annorlunda efter man får barn och det är klart att man blir det, det fattar jag också. Men det här att tappa bort sig själv helt och bara vara MAMMA och inte vara JAG, det kan ju inte vara vettigt för någon part? Om man ska kunna ha en fungerande relation med barnens far kan det ju vara lämpligt att vara JAG och inte bara MAMMA. Det måste ju finnas någonting av mig kvar att älska lixom... Och för att barnen ska må bra bör man ju må bra själv.
Nåväl, jag kanske blir sån och mår bra av det och då är väl det det bästa för barnet antar jag?

Hur som helst måste jag nog ta sista testet imorgon bara för att kontrollera att det är sant innan midsommarfesten drar igång...