midsommarhelgen
kom och gick.
Vi hade inte tänkt berätta än men det blev så att jag hamnade i en situation som jag tyckte var enklast att ta sig ur genom att berätta så då gjorde vi det. Det kändes skitläskigt. Nu är det ute in the open lixom. Men bara närmaste familjen förstås, vill inte berätta vitt och brett för alla direkt. Jag är lite orolig för en familjemedlem vet ännu inte och jag hoppas inte hon skriver något på facebook. Det vore verkligen inte kul eftersom jag har arbetskamrater och sådant där. Men då får man väl hitta på någon lögn om att hon har hört fel.
Hur som helst. Känner fortfarande inte så mkt symptom förutom att min mage är superkänslig. Har jag inte gått på toa på länge får jag lite ont, har jag väntat lite längre än vanligt med att äta säger magen till. Det är nog det enda faktiskt. Plus att jag skrattar ganska mycket men det vet jag inte om det har med det här att göra. Att gråta framför TV'n har jag alltid gjort så det vet jag inte heller om jag kan skylla på det här.
En annan sak som är jävligt irriterande är att jag har fått fettigt hår - det är inte kul.
Men familjen blev glada i alla fall. Men det är ju inte så att jag vill sitta och prata namn och saker som måste köpas och så vidare. Det är ju långt kvar och mycket kan ännu hända på vägen. Kom igen i vecka 12, typ.
Vi hade inte tänkt berätta än men det blev så att jag hamnade i en situation som jag tyckte var enklast att ta sig ur genom att berätta så då gjorde vi det. Det kändes skitläskigt. Nu är det ute in the open lixom. Men bara närmaste familjen förstås, vill inte berätta vitt och brett för alla direkt. Jag är lite orolig för en familjemedlem vet ännu inte och jag hoppas inte hon skriver något på facebook. Det vore verkligen inte kul eftersom jag har arbetskamrater och sådant där. Men då får man väl hitta på någon lögn om att hon har hört fel.
Hur som helst. Känner fortfarande inte så mkt symptom förutom att min mage är superkänslig. Har jag inte gått på toa på länge får jag lite ont, har jag väntat lite längre än vanligt med att äta säger magen till. Det är nog det enda faktiskt. Plus att jag skrattar ganska mycket men det vet jag inte om det har med det här att göra. Att gråta framför TV'n har jag alltid gjort så det vet jag inte heller om jag kan skylla på det här.
En annan sak som är jävligt irriterande är att jag har fått fettigt hår - det är inte kul.
Men familjen blev glada i alla fall. Men det är ju inte så att jag vill sitta och prata namn och saker som måste köpas och så vidare. Det är ju långt kvar och mycket kan ännu hända på vägen. Kom igen i vecka 12, typ.
Kommentarer
Trackback
