sarposbaby

Den senaste tiden har det varit galet mycket på jobbet. Egentligen är det sjukt att bara för att man har mycket på jobbet så hinner man inte med sitt eget privata liv. Jag har inte hunnit med min sambo, min bebistid, min familj, mina vänner. Förlåt allihop för att jag knappt synts till!

Så plötsligt är jag i vecka 29 och jag har en mage och snart ska jag föda. Och om man läser på vårdguiden så börjar det se ut som en riktig bebis nu och den väger ungefär 1500 g. Bisarrt.
Och snart är det jul och sen ska jag föda barn! Inte riktigt men typ. Januari kommer ju gå hur fort som helst tror jag (eller hopppas) och sen är det bara någon vecka kvar. Om inte h*n bestämmer sig för att komma tidigt förstås. Nåväl, det blir nog bra till slut.

Jag har tänkt på det här med barn och uppfostran och föräldraskap. Jag tror att de som inte är "vana" vid att ha barn omkring sig kanske får det svårare när de själva blir föräldrar.
Om jag utgår från mig själv: jag har haft små barn omkring mig hela mitt liv i princip efter diverse syskonbarn, småkusiner och så vidare. Till viss del har jag också jobbat mycket med barn; jag har varit barnflicka, arbetat på förskola, jobbat med barn utomlands (dessuotm okända nya barn varje vecka). Jag känner mig ganska trygg i mitt sätt att hantera barn (men jag fattar att det blir annorlunda när man får egna kids).
Jag vet egentligen inte var jag försöker komma med det här men jag tänker att man måste ha förståelse för att alla inte är likadana. Mitt sätt att uppfostra mina barn kanske inte är rätt sätt i dina ögon men du får acceptera det som det är.