"men det syns ju ingenting"
NÄ, jag vet, okej? Det syns ingenting! Jag är mycket medveten om detta. Det är lite irriterande att det inte syns och det är också tråkigt plus att det spär på hela den här overklighetskänslan som varit min bästa kompis sen den 13 juni. Hur ska jag och andra fatta att jag bär ett barn inom mig OM DET INTE SYNS???
Nu får bebisen ta och ge sig själv till känna tycker jag. Antingen genom att puta ut lite eller kanske genom att sparka lite så vi vet att den finns där inne. Det har många som har barn sagt också, att det är så häftigt när man känner det första gången och det är så mysigt att skapa sig en relation till bebisen och passa på att njuta nu när du mår så bra och bla bla bla. Vad ska jag njuta av egentligen? Att jag mår precis som vanligt?
Som ni märker börjar jag bli lite otålig.
Ha ha, ja jag vet precis hur det känns. Sen när du är sprickfärdig och bara vill att bebisen ska ploppa ut nån gång kommer nästa kommentar: "Ja, sov nu när du kan, sen kommer du inte få sova på flera år". Eh... jaha? som att man kan sova bättre NU bara för att man inte kommer att kunna sova SEN. Håll ut, tids nog får du också den där känslan i magen, men för mig dröjde det som sagt till v 22-23 nån gång innan jag kände honom röra sig.
ja, tids nog kommer det nog och det kommer säkert att ske inom några veckor men ändå. Det börjar bli lite tjatigt att vara gravid utan att märka det. Snart är man lixom halvägs, vilket känns helt galet.
Jag tycker att det är så konstigt att folk bara hasplar ur sig såna där saker. Men visst känns det overkligt innan man verkligen känner att det är något inne i magen. Jag kände Henry första gången i v 18 faktiskt så snart kommer det nog ska du se. =) Sen när ni fått ett foto från ultraljudet får du titta på det och försöka förstå att det är bebisen i magen.
Det kommer och jag lovar när det kommer så kommer det med råge :)
Hoppas vi kan få till en date snart!
Kram Prallan
