sarposbaby

Första tiden så här med en bebis är lite märklig för man vet faktiskt inte vad man egentligen ska göra, haha. Man ammar och vyssar och byter blöja och det känns som att man leker mamma, pappa, barn. Det var nog i måndags som jag insåg att nä, det är inte någon som kommer och hämtar tillbaka den här lilla människan. Hon är lixom här för att stanna. Jämt. Det är helt sjukt när man inser det och fattar att det är upp till mig nu att göra det bästa för henne. Och det är ju även pappans jobb självklart.
För min del är det väldigt viktigt att han tar henne så mkt som möjligt så här i början eftersom han faktiskt (sorgligt nog) ska gå och jobba om en vecka. Jag har henne dessutom hos mig rätt mkt ändå med amning och sånt, tar ju alla nattpass redan nu om det inte är en vaken natt och jag knappt sovit. Men för att de ska ha en bra kontakt och sådär så ligger hon mycket hos honom. Vi försöker också lägga henne själv, exempelvis i soffan och i babynest (hemmagjort, de kostar för sjutton hur mkt som helst på bebisaffärerna) så att hon inte blir helt inställd på att bli buren jämt. Men om hon gnäller och visar att hon vill upp tar vi självklart upp henne, skulle inte drömma om att inte lyssna på hennes signaler. Det är hon som bestämmer takten här hemma nu! =)
Vad gäller sömnen så sover vi rätt bra ändå på nätterna. Först nu har jag kommit ikapp tror jag. Vattnet gick ju vid midnatt så det vart ju inte mkt sömn den natten och sen sov man ju knappt nåt första dygnet. Var ju vaken nästan 30 timmar så det är klart att det tagit tid att hinna ikapp. Sen vi kom hem har jag ändå tagit sovpauser på dagen fast det är svårt för mig, jag har aldrig kunnat sova på dagen om jag inte varit helt slut av trötthet. Nu sover jag som en stock när jag gått och lagt mig, natt som dag.
OS är ju igång. Än så länge har jag inte orkat ta mig upp under nattpassen men det är OK för det man har velat se har ändå gått på kvällen. Så nu när hockeyn börjar på nätterna så kanske det blir mer av den varan.