uppfostran
Idag på babysimmet pratade vi föräldrar lite grann om uppfostran för våra små. Det började med att vi pratade om att de går, kryper, tar tag i saker och vill utforska allting. Det vi faktiskt alla var överens om var att även om de är så små att de kanske inte förstår så säger vi ifrån när de gör något som vi inte tycker är bra. Alltså, drar Lovis tex mig i håret säger jag "det gör ont på mamma" eller om hon jagar katten säger jag att han kan bli arg. En del föräldrar tycker ju att man ska vänta tills de är typ ett-två år eller kör med den här parollen "de gör ingenting medvetet förrän de är tre". Eh, det är ju verkligen inte sant. Små barn manipulerar sina föräldrar från start, annars skulle inte de överleva. Självklart spelar de på våra känslor även om de inte förstår vidden av det utan det är naturliga instinkter till nästan 100%.
Men det jag tänker är att om man börjar öva på att säga ifrån så lär sig barnet att när mamma/pappa låter så där är hon/han inte glad och jag och fadern får dessutom in rutinen på att säga nej. Det är skitjobbigt ibland och jag förstår människor som inte alls orkar. Självklart ligger ju det värsta framför oss, det kommer komma tusen fighter som kommer vara tusen gånger värre än det vi utsätts för idag. Och jag ska ju inte inbilla mig att jag kommer orka ta fighten varje gång, man får välja sina strider som det så fint heter.
Jag läste någonstans att 80-talisterna fick någon slags disciplinerad frihet-under-ansvar-uppfostran medan 90-talisterna är så curlade att de knappt kan ta ett beslut eller göra någon syssla själv. Pendeln svängde sen igen under 2000-talet till att bli mer hård, att man ska vara en bestämd förälder med hårdare regler osv och att många människor använde sig av olika typer av skam-bestraffningar (typ skämshörn, skämsstol, utvisning, osv). Det stämmer ganska bra in på min omgivning tycker jag. Jag antar att program som nanny har hjälpt till med den utvecklingen.
För min egen del så tror jag inte ett dugg på skäms-taktiken. Man botar kanske beteendet för stunden men inte problemet - om jag gör så här så räcker det med att jag säger förlåt så går det över. Inte att man ska förstå VARFÖR man ska be om förlåtelse. Eller om jag sitter här en stund så vet jag att jag har gjort fel men jag kanske inte förstår varför jag har gjort fel, bara att mamma och pappa är besvikna. Det måste ju vara HEMSKT för barnet. Tänk er själva att om ni har gjort fel på jobbet tex så får ni bära en skamstrut hela dagen så att du ska LÄRA DIG EN LÄXA. Nä fy, det ger jag inte mkt för. Snacka om att skuldbelägga barnet.
För min egen del så hoppas jag att jag kan vara starkare än så och också att jag inte kommer tro att barnet är en liten minivuxen, för det är de inte. Man kan inte utgå ifrån att barn som har tusen miljarder myror i kroppen, livlig fantasi och en lust att utvecklas och utforska världen ska sitta still i soffan som tända ljus och vara fina att se på. Man får ju utgå ifrån barnets situation och inte sin egen.
Men det är ju bara min lilla filosofi. Alla tycker helt klart inte som jag. Och man får göra precis som man själv tycker är bäst. Det är tur att vi är olika.
