sarposbaby

Såhär gick det alltså till:
Torsdagen den 13 oktober var jag hos barnmorskan som sa att hon trodde jag skulle föda inom kort, hon såg på mig att jag var redo. Hurra, tänkte jag och planerade för nedkomst samma natt. Sambon frågade på kvällen ”vad ska du göra imorgon?” som han brukar och jag svarade ”FÖDA BARN”. Kände mig helt enkelt helt redo.

Natten började med att jag gav Lovis välling vid midnatt. Hade hunnit sova ungefär en timme, kanske lite mindre till och med. Magen krampade lite och bebisen sparkade som en besatt. Jag satt och kände efter om det var så det började förra gången innan vattnet gick, samtidigt som jag försökte natta om Lovisen. Hon somnade vid typ ett och jag smög ut och la mig. Försökte sova men låg och väntade på vattenavgång och jajemän, kl 01.24 sa det PLASK! Jag rusade (nåja, jag var ju höggravid så rusa kanske är att överdriva lite men tog mig snabbt) ut till toaletten och hann nästan hela vägen. Ringde förlossningen och vi kom överens om att vi skulle komma in för ”vattenkontroll” kl 07. Jag fick bestämma tiden så jag ville ta en tid innan köerna på Essingen. Tänkte också att om mor kom och körde oss så kunde Lovis vakna där vid sex och följa med dit och sen åka med henne hem och äta frukost och gå till förskolan. Ringde mamma (som för övrigt var på ett hotell i Örebro på grund av jobb). Hon var dötrött och jag sa att hon kunde ta det lugnt för vi hade ju inte tid förrän sju men hon sa ”struntprat, jag åker på en gång”.

När alla samtal var ringda gick jag in och puttade på barnafadern och deklarerade att det var på gång men att jag skulle lägga mig ner i viloläge så länge som möjligt. Han kunde förstås inte somna om men gick ut till soffan så jag fick vila i fred. Jag hade inga värkar så till en början gick det rätt bra men vid tre-tiden började det komma lite smärta i samband med sammandragningarna. Jag ringde BB Stockholm och kollade om vi fortfarande skulle åka till kontrollen eller om vi skulle ta oss direkt till förlossningen. Hon sa att vi skulle komma till kontrollen om inte värkarna blev starkare, längre och kom var 5e minut. Ringde min mor som var ca 30 minuter bort. Hon skulle in till stan och lämna hyrbilen först och sen ta en taxi hem till oss men sa att om det blir bråttom skulle jag ringa. Vid halv fem började det göra mer ont men jag tänkte ”håll ut, bara en halvtimme sen är mamma här”. Försökte fördriva tiden som gick ganska långsamt med att facebooka på mobilen, vilket var helt värdelöst för där hände ju ingenting kl 3-5 en torsdagnatt.

Kl 05 kom mor och då slappnade jag av lite. Men sen kände jag att nä, nu måste vi nog åka så jag ringde BB igen och hon hörde nog på mig att jag var redo så hon sa att vi var välkomna till förlossningen direkt. Så sambon och mamman plockade upp barnet och våra grejer men jag tyckte där jag låg inne på rummet att det tog alldeles för lång tid och började känna att jag ”försvann” in i värkarna vilket inte kändes bra. Så jag tog mig ut och sa vi måste åka NU och då blev det fart. Vi kom ner till bilen och stuvade in barn, väska och oss själva och körde upp på Essingen där det var jättemycket trafik. Oh no, bara vi inte fastnar i kö tänkte vi nog allihop men vi kom fram vid ca 06.30. Vi tog oss upp lite mödosamt och fick komma in på rum 006, rummet bredvid där vi fick Lovis.
En barnmorska kom in och hälsade, Camilla hette hon. Jag stod på alla 4 och försökte finna tröst i sacco-säcken som förra gången med Lovis men fick inte riktigt till det. BM undersökte mig och jag var öppen 5 cm. ”VA, inte mer!” sa jag besviket och hon skrattade åt mig och tyckte att jag var redo att föda närsomhelst. Jag har sett lite för mycket förlossnings-tv tror jag där man öppnar sig typ 1 cm/timmen. Hon gick ut för att skriva in oss och sambon frågade om det var OK om han gick på toa. Visst sa jag men när alla precis hade försvunnit iväg kände jag att det tryckte på neråt och skrek att nu kommer barnet, du måste ringa på någon!!

BM och undersköterskan Isabella kom in och insåg att det här nog var på gång. Den här gången var jag med hela tiden mentalt och kände att det började utvidgas där nere och att det nog var dags snart. BM frågade om sambon ville ta emot barnet och jag tänkte att nehedu, det gör du inte alls. Som tur var kände han likadant. Efter att känt huvudet trycka på neråt så sa det flopp och så åkte barnet in igen! Snopet! BM sa också det att jaha, den vill inte riktigt komma ut. Det brände och sved som satan men till slut sa BM att när jag säger till får du sluta trycka på och bara andas och det kände jag ju igen från Lovis förlossning så jag tog i av bara sjutton och vips var huvudet ute utan att hon behövde trycka mot. Så skönt! Sen gled barnet ut ur mig och jag var så glad att det var över. Sambon och uskan sa i kör ”prick kl 07”. BM sa att allting såg fint ut och att jag kunde pusta en stund och att barnet mådde bra. Efter en stund frågade jag vad det var och hon bad mig hasa bakåt och flyttade fram barnet. Jag skymtade en pung och sa att det är en pojke! Eller? Och visst var det en liten pojk som låg där och pep.
Vid kvart över sju så krystade jag ut moderkakan och BM sa ”ni har inte ens varit här en timme och nu är allting klart” och skrattade. Morgonskiftet gick på och in kom vår barnmorska från Lovis förlossning! Hon sa ”er glömmer jag ALDRIG” och ”det var du som stod på alla 4 i korridoren när ni kom tillbaka” och berättade att när hon pratar med andra par om att lita på kroppen så brukar hon alltid berätta om oss. Haha, kul!

Gossebarnet vägde 3820g och var 50 cm, huvudomfång 37,5 och temp 36,5. Vi fick brickan och jag var vrålhungrig. Sen låg vi där en stund. Jag duschade – så skönt! Vi fick bo på BB-hotellet denna gång och det var en bit bort. Men det fanns TV på rummet, hurra! Så vi åt upp allt godis, kollade TV och drack läsk och barnet åt och sov.