Det här med att visa upp en fasad...
Hittade ett så bra inlägg om duktighet: http://helenasmat.blogspot.com/2011/09/om-duktighet.html
Nu handlar det om matblogg men ändå, temat är detsamma som det jag ska skriva nu:
Fick en kommentar av Ida i förra inlägget om att det var skönt att jag skrev om något negativt med mammalivet. Jag känner precis så! Det är alltid gulligull och rosenrött och fantastiskt i alla bloggar. Man undrar ju om bebisarna aldrig skriker, bajsar äckligt bajs, får tuppjuck och om mamma aldrig får sår på bröstvårtorna, alltid är utvilad och fräsch och att mamma och pappa alltid är sams och så sjukt kära och hyser så mycket KÄRLEK till familjen HELA TIDEN.
Visst fattar jag att det inte är så kul att skriva om tråkiga saker eller bråk plus att det är ju ganska privat och alla vill inte lämna ut sig själv och sin sammanboende och sina barn. Men hej, jag tror de kan ta att man får ett utbrott ibland. Jag tror också att hela den här rosenröda-vackert-skimrande-leva-på-molnen-livet som många beskriver inte gör oss en tjänst direkt, snarare tvärtom.
Det är fantastiskt roligt och spännande att vara en del av hela resan med barn men det ÄR faktiskt påfrestande och jobbigt många gånger också. Jag tycker inte att man ska gå in för att vara negativ såklart men det vore roligt med en mer nyanserad bild av föräldralivet. Jag blir faktiskt provocerad av det här och det kanske är dåligt av mig men så är det i alla fall. Jag ska verkligen tänka på det nu i framtiden också när jag får två barn att skriva om.
Jag blev inte gravid på "första försöket" eller av misstag. Vi fick vänta länge på vår tös så det handlar inte om att jag är idiot som inte fattar barns värde eller att jag inte älskar min dotter. Att längta efter barn gör faktiskt inte att föräldralivet är bättre på något sätt när barnet väl är kommet, det är samma skrik och blöjbyten och sömnbrist och så vidare för alla. Det är lite förmätet kan jag känna ibland att många uttrycker sig som att de älskar sina barn mer bara för att de "längtat mer" än den som blev gravid utan att planera det. Det är kanske inte så vanligt men det händer och det tycker jag är lite synd.
Varför ska vi hela tiden jämföra oss med varandra som bättre och sämre? Det bidrar också ofta till mammaidealet - att man ska bara laga egen ekologisk mat, aldrig tvätta med köpta tvättlappar, aldrig bråka med sina barn, alltid vara glad och rosig och orka med allting, att ha dåligt samvete när man använder barnvakt, att vara en mamma med egna intressen samtidigt som man offrar allt för barnen, att baka storbak och långkok, att vara så jäkla DUKTIG hela tiden. Vi måste sluta vara duktiga hörrni och bara vara!
Nåja. Bara ett litet utbrott såhär vid lunchtid en fredag. =)
Får se om jag skriver nåt positivt eller negativt nästa gång, haha.
Ha ha! Det där inlägget du länkade till var fantastiskt!! :-D Särskilt listan. Jag bockade av mitt eget liv där. Förutom diskmaskinskluckan, hade varit glad om det fanns en sån att gå in i. :-D
Jag älskar bloggar som visar att man inte måste vara perfekt. Därför läser jag Fotbollsfruns blogg, hon är ofta mitt i prick (även om jag inte håller med om allt).
Tycker dock själv att det kan vara en svår balansgång, precis som du skriver. Vad är att hänga ut sina barn eller karl? Var går gränsen? Nu har ju jag en fotoblogg till mina barn och där blir det väl mest positiva inslag, för det skulle kännas hemskt att lägga upp en bild på när nån av dem är riktigt jobbig... Mycket värre än det känns att beskriva den situationen i text. Då skulle jag nog känna att jag lämnar ut dem på ett annat sätt. "Kolla här hur Milo skriker för att han inte får köpa en blixtenmcqueen-bil i leksaksaffären", liksom. :-)
jamen precis, det är ju inte egentligen så att man vill att folk ska lägga ut hemska bilder på sina barn eller skriva att de blir arga och tappar kontrollen eller hänga ut sin familj på något sätt.
Men det vore trevligt med lite annat än bara rosenrött.
Mitt inlägg är förstås väldigt överdrivet och snurrade in på helt andra saker på slutet men just det här med vardagsbestyren som innefattar tjafs eller så vore nåt. En del beskriver det så bra med humor och glädje ändå trots alla bedrövelser och då är det till och med roligt att läsa om sånt som är tråkigt.
ja livet är inte rosenrött hos oss heller och det har jag försökt stå för
att ha kolikbebis och sen bli gravid efter 3 månader ha 2 bebisar samtidigt som driver en till vansinne gjorde mej deprimerad arg o tokig, ungarna var som små monster o jag hade lust att slänga ut min man större delen av tiden.
men faktist
nu närmar rora sej sin 2 års dag och nu ÄR allt rosenrött större delen av tiden. visst en hel del tjaffs men det är lättare med små ivndivider som man kan föra dialog med.
det är skönt att vara 2 arbetande föräldrar och dafis...i love it! att få lämna in ungarna o få en pause! VARJE DAG! det är det bästa
äsch vet inte vad jag ville...bara dela med mej
Jag har funderat en hel del på det där var gränserna går kan jag berätta. Har insett att min blogg ju mest beskriver det härliga, men ibland så kommer det ju in annat också. Men jag känner ibland när jag vill skriva om makens och mina diskstider t ex att jag "hänger ut" honom och så raderar jag inlägget istället...
Jag tror inte att jag är en "bättre" förälder än en som blivit gravid direkt, men vad jag tänker är att jag ändå har den där längtan så närvarande fortfarande så att det är lätt hänt att det blir mycket "åh vad underbart allt är" för att jag minns så lätt hur jobbigt jag tyckte att det var innan. Men allt sånt där är ju så individuellt - så du har så rätt i att ifrågasätta varför vi ska jämföra oss med andra hela tiden.
