sarposbaby

Vi har varit på Gekås i helgen. Det handlades en massa nyttigt och bra och ha saker men det ger mig lite ångest dessvärre.. Jag handlade bland annat en badbalja, lite babykläder, babytäcke + kudde, amnings BH, amningsinlägg, nappflaska, bröstpump, med mera med mera. Det var ju bra att köpa billigt men det är ju lite tidigt ännu. Jag är ju bara i vecka tolv, än så länge kan ju fortfarande saker hända. Jag köpte också tre par mamma-byxor, mkt bra.
Det var riktigt bra att handla där måste jag säga, det kommer jag säkert att göra fler gånger. Jag kan rekommendera det varmt.

Imorgon är det inskrivning hos barnmorskan! kl 10 prick ska vi gå och göra vad det nu är man gör vid en inskrivning. Jag antar att det är dags för vägning (hemska tanke!) och så får man säkert ta en massa blodprov och sånt. Svara på tusen frågor om ens hälsa och ställa tusen frågor som man har tänkt på.
Det jag kan komma på just nu är detta: kan man äta kallrökt lax? Hur är det med rökt skinka och annat kallskuret? Vad gäller inför höstens väntade våg av svininfluensa? finns det kalcium nog i laktosmjölk?

Ja. Vi får väl se om jag kommer ihåg allting imorgon men annars kan man säkert ta reda på det där på annat vis.

Nu är det semester, därav de få inläggen. Jag har flyttat ut till landet i ett par veckor. Underbart!
Jag mår som vanligt, det vill säga känner ingenting. De senaste dagarna har jag haft lite spänd mage men det kanske har med kosten att göra också.
Om 5 dagar är det dags för inskrivning! Känns helt sjukt. Jag ska verkligen försöka få göra något så man kan se ett livstecken men det är ju inte säkert att de går med på det. Det skulle kännas mkt bättre dock om man fick se eller höra något.

Nåväl. Uppdateringarna lär bli få de närmaste veckorna.

Ja, nu har jag kommit in i en sån här förnekelsefas igen. Nyss tyckte jag att det ändå inte var helt främmande att det är en liten parvel där inne men nu har jag lagt allt sånt på hyllan igen. Det enda som får mig att inse att det nog är så är just nu att jag helt enkelt inte fått mens sen i maj.... det borde ju betyda nåt. De tre testen känns sjukt avlägsna nu så det kan jag lixom inte luta mig tillbaka till på nåt sätt. Nu är det i alla fall bara typ en och en halv vecka kvar tills vi ska till inskrivningen, då kanske det blir lite mer verkligt. Eller så kanske det inte blir det förrän magen börjar synas. Då kanske jag inte kan bortse från den, haha.
Jag tycker det är lite svårt med den här känslan av overklighet också ur andra synpunkter. Typ vad man får äta och vad man får göra och sånt där. Det är ju trots allt så att man ska vara lite restriktiv med vissa saker. Det är ju svårt att välja bort goda ostar och skinkor när man knappt tror att det är sant lixom. Men men, det är väl en vanesak också.

Idag är det i alla fall v 10 + 4 (eller nåt liknande). Det går ju framåt, även om det inte märks.

Igår var det bröllop för en av mina äldsta vänner. Det var jättekul! Hon var så himla, himla fin. Han med för den delen! De gifte sig ute på en klipphäll. Vi var lite oroliga för vädret men det gick bra, solen sken! Brudgummens far spelade fiol (eller violin eller viola, jag har ingen aning) när de "gick in". Det var himla tjusigt alltihop och jag fick hålla buketten under ringbytet.
När vigseln var klar åkte vi till festlokalen. Där blev det middag och jag var toastmadame. Jag var lite nervös men kände ändå att det var helt OK när jag ställde mig upp och började prata. Det blev en lagom lång middag med ganska få planerade tal. Jag var mest nervös för att det var buffé och inte sittande bord. Men jag tror att det trots allt blev lyckat och om någon hade synpunkter så var det ingen som sa något till mig. Jag fick ett tack-sms från brudparet imorse där de sa att de var nöjda, man får väl utgå ifrån att det blev som de hade hoppats då.
Efter middagen var det dans och fest. Fri bar! Jag hade berättat för bruden om sakernas ordning så hon visste om att jag inte drack men några av de andra vännerna som jag inte berättat för tyckte nog att det var lite konstigt att jag körde bil istället för att festa. Hur som haver, festen pågick och dansen kom igång. Men jag hade varit uppe sedan kl 07 och stressat/oroat mig lite inför mitt uppdrag, varit nervös, stått i rampljuset, sprungit omkring hela middagen för att fixa/styra upp talarna/prata med cateringen (dvs inte hunnit äta särskilt mkt), minglat och lett, lett, lett hela kvällen så när middagen var över hade jag faktiskt lite ont i magen. Stackars liten därinne sa tydligt ifrån att nu får du sitta ner och ta det lugnt ett tag. Tyvärr är det ju så att man förväntas dansa och ha jätteroligt på ett bröllop men jag klarade helt enkelt inte av det, ville sitta ner så mkt som möjligt. Tillbringade ganska mycket tid inne i köket med brudens föräldrar som diskade och plockade undan så mkt som möjligt under kvällens lopp. Där var det inte så hög musik och man kunde ta det lugnt och prata med nyktra människor, det var skönt.
Till slut kände jag dock att nu orkar jag inte längre. Jag ville ge mina färdkompisar så mkt tid som möjligt dock till festen. Jag ville ju inte styra hela deras kväll, för de var ju inte nyktra precis och ville säkert festa lite. Men vid tolv-tiden sa kroppen ifrån och jag var tvungen att bege mig. Jag sa till bruden och hennes föräldrar och de förstod men när jag sa till brudgummen att jag var trött och mådde lite halvkasst verkade han bli lite ledsen/sur och jag förstod att bruden inte hade berättat om min situation så då förklarade jag för honom. Haha, han sken upp som en sol och blev jätteglad! Då förstod han nog också lite bättre varför jag inte festade och orkade lika mycket.

Hur som helst hade jag jättekul och jag hoppas att brudparet var nöjda med sin dag och kväll! Jag blev lite sugen själv... =)
Jag har ju faktiskt alltid sagt att "om vi nånsin får barn älskling, då ska vi gifta oss!" så nu är det ju åtminstone tillfälle inom ett år eller så, haha!

Här går det som tåget. Utom att magen är helt åt skogen. Men man får tacka för den tiden man får utan illamående! Det har jag förstått inte är någon lek, om man mår illa konstant också.

Jag har börjat märka detta:
- jag är sjukt hungrig på eftermiddagen
- jag kissar typ hela tiden
- mina bröst är tunga och ömma
- jag blir vansinnigt trött vid elva-tiden

i övrigt inga andra tendenser. Såg att jag gått upp typ två kilo också. Ojdå. Men jag tränade i måndags i alla fall! Hurra för mig.

Uträkning utgår från dagens datum: Sön 5 jul 2009.

Din graviditet startade Mån 11 maj 2009.
Din menscykel är ca 28 dagar
Du blev gravid ungefär Mån 25 maj 2009 (ägglossningen).
Du är på dag 56 av 280. (20%).
Du är i vecka 8.
Du har gått 7 fulla veckor och 6 fulla dagar (v7+6).
Du är i 2:a kalendermånaden.
Du är i 2:a graviditetsmånaden (lunarmånaden). [Läs mer här]
Du är i trimester ett.
Beräknat förlossningsdatum Sön 14 feb 2010
Du har 224 dagar kvar till beräknad förlossning.

Det betyder alltså att jag går in i vecka nio imorgon. Då är det tydligen såhär:

Gravid vecka 9

Barnet

Embryot börjar likna en människa. Käkarna är färdiga, munhåla och näsa förenas. Öron och näsa syns och ansiktet börjar se riktigt mänskligt ut. Halsen utvecklas. Fötterna är cirka två millimeter. Embryot blir mänskligare på flera sätt då det utvecklar känsel och reagerar på beröring. Det kan även få hicka. Svansen försvinner nu.

Längd huvud till stjärt 27 mm.

Flicka eller pojke

Varje cell i vår kropp innehåller en särskild genetisk kod uppbyggd av 46 kromosomer. Vi får hälften från mamma och hälften från pappa. De första 22 kromosomparen bestämmer psykiska och fysiska drag hos barnet. Det sista paret bestämmer könet. XY-kromosomer blir en kille, XX blir en tjej. Mamman kan bara ge X-kromosomer. Det är alltså pappan som bestämmer könet på barnet. Om fostret är en pojke utsätts det för en extrem påverkan på "grundmallen". Den naturliga gången är alltså att det blir en tjej. Om fostret ska bli en pojke utsätts det även för en enorm dos manligt könshormon. Det sker den här veckan.

Mamma

Många kvinnor börjar oroa sig vid den här tiden. Man oroar sig för missfall, för hur barnet blir, förhållandet, viktökning, jobbet med mera. Många funderar också på om de verkligen vill ha barn, även om det var planerat. Det är fullt naturligt. Huden börjar förändras och rynkor slätas ut. Dela gärna med dig av alla dessa tankar till din partner så bibehålles närheten och han/hon blir mer delaktig i dina upplevelser. Ditt tandkött blir mjukare och du kan märka att du blöder vid tandborstning. Det är viktigt att du sköter din munhygien under resten av graviditeten. Prata med en tandläkare om du känner dig osäker på hur du ska göra.

Pappa/partner

Under graviditeten kan många partners, särskilt män, känna ett utanförskap. Det är mycket som kretsar kring den kvinnliga kroppen och den blivande mamman, mötena på mödravårdscentralen/barnmorskemottagningen, läkarbesöken, de fysiska förändringarna samt omgivningens fokus på den blivande mamman. Graviditeten fokuserar på kvinnan och det är klart - det är hon som bär barnet. Kvinnan i sin tur fokuserar mer inåt. Det är i hennes kropp livets mirakel sker. Men det är ni båda som väntar barn och din roll under graviditeten är betydelsefull. Var förberedd på ett visst utanförskap. Men vänd dig för den sakens skull inte bort.

Ju fler man berättar för desto verkligare blir det. Nu har jag berättat för två vänner till, det blev lixom så illa tvunget med de sociala förutsättningarna för kommande helger. Det känns inte lika konstigt att berätta det nu, man kanske har börjat vänja sig vid orden.
Första gången jag skulle säga nåt hade jag hjärtklappning och det dånade i öronen. Jag är så larvig. Som om det är lika stor grej för alla andra som det är för en själv, lixom. Det enda folk säger är ju typ grattis va kul och blir (förhoppningsvis) glada. Fast vem vet, de kanske tänker egna tankar på kammaren. Typ "hur ska de klara det?" fast det tror jag inte. Det är nog mest vi, haha.
Men igår sa min vän att hon också kände som jag. Dvs ingenting. När det sen var dags för typ inskrivning och ultraljud hos barnmorskan tänkte hon "men gud, tänk om det inte är något där! Va pinsamt!". Haha, precis så känner jag! Precis så! Och då är vi inte ens i närheten av ultraljudet ännu.. Men kan man verkligen inbilla sig att man är gravid? Och överhuvudtaget, varför skulle jag det? Gud, man blir lite knäpp av det här.

Imorgon ska jag träna för första gången på väldigt länge. MYCKET behövligt efter två veckors slusk. Jag har proppat i mig godis, kakor och glass. Och druckit läsk. Men nu får det vara slut på det annars vet man inte hur den här viktkarusellen slutar. Jag måste komma igång med träningen så man förhoppningsvis är på plus minus något kilo när den stora viktökningen kommer till hösten. Och nu orkar jag ju träna, det kommer man kanske inte göra sen. Men promenader ska jag försöka ta mig för också. Kvällspromenader är ju aldrig fel när vädret är som det har varit de senaste dagarna, det vill säga under 25 grader. När det är upp mot 30 orkar jag ingenting.

Fortfarande känner jag knappt någonting. Vilket gör det hela smått surrealistiskt. Jag trodde i min enfald att saker och ting lixom skulle falla på plats när man blev gravid. Nej, det kan jag inte påstå. Jag tror för det mesta att jag har hittat på, jag skulle gärna göra ett test till men det känns lite väl överdrivet. Har jag gjort tre stycken borde de ju vara sanningsenliga, eller? Jag skulle gärna vilja komma till någon officiell instans (typ barnmorska) och få ta ett test så man VET att det är sant.

För övrigt känner jag mig tjock och uppsvälld på grund av värmen och jag borde, borde, borde träna. Jag ska ta tag i det här i helgen. Jag har några övningar som jag ska arbeta mig igenom här hemma lördag och söndag morgon plus att jag ska promenera med en väninna på lördag mest troligt. Det är i alla fall något. Och nu på måndag (när det ändå ska regna) ska jag ta tag i spinningen också.

I tisdags var vi på vår barnmorskemottagning. Det var lite märkligt. Det var som en föreläsning kan man säga där typ sju-åtta par satt i ring och två barnmorskor informerade oss om allehanda ting. Exempelvis vilka värktabletter man ska äta, om man kan gå till tandläkaren, hur man ska tänka om alkohol och rökning, osv. Det mesta kändes väldigt basic och intetsägande men det var väl ändå bra kanske att gå dit. De flesta idag tror jag hittar info på nätet så att gå och få samma information som man läst på tjugo sidor kanske var lite väl fånigt men å andra sidan kanske man inte ska lita på allt som står på nätet... Det kanske är bättre att få det bekräftat av en BM på nåt sätt. Jag hade velat veta om rökt fisk exempelvis och skinkor och sånt, kan man äta det? Jag har ätit kokt skinka idag, det borde väl inte vara ett problem eller? Äh, det där är en djungel och man blir ju knäpp om man ska tänka på allt det där. Alltså försöker jag bara tänka sunt.