sarposbaby

Ja, så här gick det alltså till:

Vi hade precis gått och lagt oss på tisdagskvällen vid tolv-tiden. Jag hade lite konstiga sammandragningar och funderade på om det kanske var nån förvärk för det kändes inte som vanligt. Plötsligt känner jag att nu händer nåt så jag rusade ut på toan och plask så gick vattnet. Jag lyckades ta mig till toan utan att spilla vilket var en bedrift med tanke på mängden. Sambon kom upp lite yrvaket och packade de sista sakerna. Ringde förlossningen och de sa att om inte värkarna sätter igång så ringer ni halv åtta imorgon bitti, försök och sov nu. Eller hur. Vi var ändå ganska behärskade, inte så stirriga som jag hade trott. Vi satte på en film "into the wild". Det hände inte så mkt, då och då kom en liten värk typ. Jag blev sjukt trött mitt i filmen så vi såg inte klart (men den verkar skitbra, den måste vi verkligen se på riktigt snart). Vi gick och la oss och min kille somnade typ direkt. Inte jag. Nu kändes värkarna lite mer så jag började klocka de. Vid halv tre kom de med 2-5 min mellanrum och var 30-40 sek långa men helt klart inte onda. Jag ringde min mor som skulle skjutsa in oss, hon kom över och la sig på soffan.
Halv sex var jag hungrig, var tvungen att gå upp. Då kom värkarna mer regelbundet, ca 3 min. Väckte övriga och sa att jag vill åka innan morgonrusningen för jag vill inte hamna på essingen i kö med värkar. Ringde och sa att nu kommer vi, det var inte helt populärt tror jag för hon sa "känner du att du vill komma är du självklart välkommen men det låter som att det inte är så jobbigt för dig".
Vi kom in och nu började värkarna kännas. De placerades oss i sal 007 och jag fick ett CTG-bälte som inte sa nånting tyckte jag. Det registrerades knappt nåt när värkarna kom så jag blev supernervös att de skulle skicka hem oss igen. BM beordrade mig att vara uppe och gå och jag försökte med gåstol. De kom med värmekudde för nu gjorde det ont. BM ville inte göra en undersökning för infektionsriskens skull men hon kände på magen och bebis låg i övre bäckenet.
Ronden var 8.30, BM konfererade med läkaren och kom tillbaka till rummet och de tyckte att det gick långsamt framåt med långa värkpauser och inte så jobbiga värkar så hon sa att vi skulle åka hem igen för att få igång det och kunna slappna av och så vidare. Jag kände mig lite besviken såklart och tänkte att vafan, nu är det kö. Jag vill inte ta en taxi hem och sitta och konversera nåt pucko samtidigt som jag ska pusta och ha ont. Försökte dra ut på det lite grann och vi packade väl ihop våra saker lite smått. Jag tror vi kom iväg 9.30 ganska exakt, jag kollade klockan på väggen innan vi gick.
I korridoren på vägen ut kände jag nej, nej, nej och ställde mig på alla fyra på golvet framför en soffa och pustade igenom en riktigt jobbig värk. En uska frågade om vi hade fått hjälp och min kille sa att vi är på väg hem igen. Jaha, sa hon lite snopet. Vi kom ut till hissrummet och det gjorde ont så jag kastade mig in i hissen när den kom och höll krampaktigt i handräcket. Vi kom ner till markplan och jag såg en soffa som jag siktade in mig på. Nu var det omöjligt att stå upp, stod på golvet på alla fyra och jag tänkte att nä, det går inte att åka hem nu. Jag svettades floder och min kille började nog fatta att det här var inte riktigt vettigt och sa nåt om att vi skulle åka upp igen. Så han tryckte på knappen men jag kom inte upp för värken tog aldrig slut. Jag ville vänta tills det kändes "okej". Men eller hur, som att. Det var bara att ställa sig upp och försöka ta sig. Jag minns inte alls hur jag kom dit eller så för det var bara värk, värk, värk men upp kom vi till avdelningen, det hade kanske gått en halvtimme eller nåt sånt sen vi lämnade avdelningen. Vår uska kom med en rullstol. Det var hemskt! Att sitta gjorde ont och jag försökte lägga mig ner i stolen vilket förstås var omöjligt. Vi kom in på samma sal, 007. Jag svettades som ett as. Uskan föreslog att jag skulle ställa mig i soffan med saccosäcken under magen. Hur skönt som helst. Den värken som började i markplan hade egentligen aldrig tagit slut, det bara fortsatte och fortsatte. BM kom in och ville känna på magen så hon försökte vända på mig till ryggen. Helt omöjligt. Hon fattade nog då att det här är lixom på g nu så hon gick och sa ifrån sig sina övriga uppgifter och skrev in oss. Då var kl 10.17 kan man se i förlossningsjournalen.
Nu tryckte det på neråt. BM ville mäta bebisens hjärtljud för det gick så fort, hon sa "det går inte att vänta på att det ska kännas ok utan bestäm dig bara". Så jag bestämde mig och fick hjälp att stappla dit. Var tvungen att lägga mig på rygg för att få på CTG och hon klämde på min mage och sa att hon skulle göra undersökningen nu. Jag var öppen tio cm och hon kände bebisen långt ner, skrattade och sa att din bebis har ramlat ner nästan.
Hon fick inga hjärtljud från CTG-n så hon satte en skalpelektrod och försäkrade oss om att hjärtljuden var OK. De gick upp och ner som en jojo men det var helt normalt med tanke på att det gick så fort, ingenting som behövdes göras. Jag vet inte så mkt om vad som hände runt omkring, jag såg ingenting och jag bara fokuserade på att göra vad kroppen sa åt mig. Jag tänkte någon gång att jag klämde stackars sambons hand så det måste göra fruktansvärt ont.
BM sa ”om fem värkar är bebisen här, ställ dig på knä”. Nu började jag få krystvärkar och med det kom också pauser. Hur skönt som helst! Under pauserna kunde jag höra och vara med på det runt omkring mig. BM sa att ”gör vad kroppen säger, måste du trycka på gör det, men om jag säger stopp så lyssna på mig”. Så kom en värk och jag tryckte på och jäklar vad det kändes. Hon sa ”nu måste du sluta trycka på och bara andas”. Det brände som eld och sved som fan och jag fick inte trycka på, samtidigt som hon höll emot. Till slut tänkte jag att nädu, nu ska ungen ut och jag tänker INTE vänta mer. Så då fortsatte jag bara trycka på och vips så sa det lixom blurp och ut kom barnet! Klockan var då 10.36 och det var så skönt att det var över!!
Jag frågade vad det var för sort men det ville inte BM tala om, det får ni titta själva. Tittade ner och tyckte mig se en liten snopp men sen såg jag att nä, det var ju navelsträngen haha. Jag krystade ut moderkakan som var hel. Hon frågade om vi ville se den (!) och vi var väl inte så pigga på det någon av oss. Fick upp henne på bröstet och uskan gick och hämtade den berömda brickan. Både hon och BM var helt fascinerade av hur förloppet hade gått, de hade aldrig varit med om något liknande. BM skrattade och sa att det var tur att vi inte hade hunnit in i en taxi och fött där!
Sen fick vi gå till vårt rum, på samma avdelning. Rum 15 där det var dubbelsäng och en liten plastsäng och bord och fåtöljer. Vi började skicka sms och ringa samtal och sen var det lixom bara försöka landa.

Här har hon precis blivit mätt (47 lång) och vägd (3130g) och jag har hunnit duscha (typ det skönaste!)