jag har fortfarande svårt att greppa det
Alltså, vi har ju tänkt på det här med barn ett bra tag nu (framförallt jag som gärna vill ha barn innan 30). Och kört på "blir det så blir det" i nåt år. Det har ju inte blivit så mkt alldeles uppenbart. De senaste månaderna har jag dock börjat fundera mer på hur barn egentligen blir till (alltså, det vet jag ju förstås..). Jag har hängt på Familjeliv och läst på nätet och sånt och insett att herregud, det är ju ingen idé att ens försöka tänka "blir det så blir det", då ska man ju ha en jäkla tur. Det är typ tre dagar i månaden som man kan bli gravid och även om man har sex de dagarna är ju chansen att det blir nåt minimal. Och ändå föds det så många barn! Det är helt otroligt. Om man tänker på allt som ska klaffa är det ett under.
Det här är sånt som människor som blivit gravida av en slump eller som det tagit sig på "första försöket" aldrig behöver reflektera över.
Så när beskedet kom så har jag så svårt att greppa att det blev. Vi har ju inte vidtagit några åtgärder direkt för att "skaffa barn", det har fortfarande bara varit blir det så blir det. Det är helt otroligt. Jag hade nog någon baktanke att om det inte blir inom ett halvår så skulle vi gå och kolla upp oss men det kändes som ett stort steg i mitt huvud. Vem ringer man och vad säger man lixom? Nu vet jag ju att vi kan bli gravida naturligt så det behöver man ju inte fundera på mer. Det är skönt i alla fall.
Men trots att vi funderat på det ett tag blir man ju helt oförberedd den dagen det faktiskt sker. Jag har otroligt svårt att greppa att det (förhoppningsvis) kommer en liten i slutändan, jag har svårt att tänka mig en mage, jag vet inte om vi egentligen är redo (Herregud, vad har vi gett oss in på. Föräldraskapet!), jag fattar inte hur det ska gå, jag har svårt att se en bäbis krypa omkring här hemma och hur ska vi inreda och hur gör man med eget rum och tusen miljarder andra saker.
Därför försöker jag lägga det åt sidan tills man vet att man är lite mer säker, på andra sidan v 12 och så låtsas vi inte om det så länge. Det går ...sådär.
Det här är sånt som människor som blivit gravida av en slump eller som det tagit sig på "första försöket" aldrig behöver reflektera över.
Så när beskedet kom så har jag så svårt att greppa att det blev. Vi har ju inte vidtagit några åtgärder direkt för att "skaffa barn", det har fortfarande bara varit blir det så blir det. Det är helt otroligt. Jag hade nog någon baktanke att om det inte blir inom ett halvår så skulle vi gå och kolla upp oss men det kändes som ett stort steg i mitt huvud. Vem ringer man och vad säger man lixom? Nu vet jag ju att vi kan bli gravida naturligt så det behöver man ju inte fundera på mer. Det är skönt i alla fall.
Men trots att vi funderat på det ett tag blir man ju helt oförberedd den dagen det faktiskt sker. Jag har otroligt svårt att greppa att det (förhoppningsvis) kommer en liten i slutändan, jag har svårt att tänka mig en mage, jag vet inte om vi egentligen är redo (Herregud, vad har vi gett oss in på. Föräldraskapet!), jag fattar inte hur det ska gå, jag har svårt att se en bäbis krypa omkring här hemma och hur ska vi inreda och hur gör man med eget rum och tusen miljarder andra saker.
Därför försöker jag lägga det åt sidan tills man vet att man är lite mer säker, på andra sidan v 12 och så låtsas vi inte om det så länge. Det går ...sådär.
inte så uppdaterad
Idag är jag hemma sjuk från jobbet. Sånt känns ju inte jättebra när man är i det här delikata omständigheten.Jag är jätteförkyld och imorse hade jag ont i magen (!). Då blir man ju lite nojig.
För ett par dagar sen träffade jag min äldsta vän och berättade för henne. Hon kontrade med att berätta att en bekant fått missfall i vecka 9. Kul och uppmuntrande! Hon menade inte så förstås, det vet jag också. Men det var intressant att hon valde att berätta det när hon fick höra min nyhet. Nåväl, jag lider med bekantingen och hoppas att det snart tar sig igen. Det hade ju varit så kul om vi fick samtidigt! Och en annan vän till oss försöker baka baby också nu så det kan ju bli en ritktigt rolig vår. Alla mammalediga samtidigt! Men det är helt OK om jag blir själv också, så länge det går vägen allting. Det är några som frågat mig om vilken sort jag vill ha, jag förstår inte riktigt frågan. Det spelar ingen som helst roll för mig så länge barnet är friskt. Men då tänker jag ju (min vana trogen): vad händer om det inte blir friskt??? Klarar vi verkligen av det?? Usch, så får man inte tänka.
Nästa tisdag är det dags för samtal med barnmorska i alla fall, det ska bli skönt att prata med någon och kanske få lite svar på ens frågor. Om man nu kommer på några när man väl är där...
För ett par dagar sen träffade jag min äldsta vän och berättade för henne. Hon kontrade med att berätta att en bekant fått missfall i vecka 9. Kul och uppmuntrande! Hon menade inte så förstås, det vet jag också. Men det var intressant att hon valde att berätta det när hon fick höra min nyhet. Nåväl, jag lider med bekantingen och hoppas att det snart tar sig igen. Det hade ju varit så kul om vi fick samtidigt! Och en annan vän till oss försöker baka baby också nu så det kan ju bli en ritktigt rolig vår. Alla mammalediga samtidigt! Men det är helt OK om jag blir själv också, så länge det går vägen allting. Det är några som frågat mig om vilken sort jag vill ha, jag förstår inte riktigt frågan. Det spelar ingen som helst roll för mig så länge barnet är friskt. Men då tänker jag ju (min vana trogen): vad händer om det inte blir friskt??? Klarar vi verkligen av det?? Usch, så får man inte tänka.
Nästa tisdag är det dags för samtal med barnmorska i alla fall, det ska bli skönt att prata med någon och kanske få lite svar på ens frågor. Om man nu kommer på några när man väl är där...
midsommarhelgen
kom och gick.
Vi hade inte tänkt berätta än men det blev så att jag hamnade i en situation som jag tyckte var enklast att ta sig ur genom att berätta så då gjorde vi det. Det kändes skitläskigt. Nu är det ute in the open lixom. Men bara närmaste familjen förstås, vill inte berätta vitt och brett för alla direkt. Jag är lite orolig för en familjemedlem vet ännu inte och jag hoppas inte hon skriver något på facebook. Det vore verkligen inte kul eftersom jag har arbetskamrater och sådant där. Men då får man väl hitta på någon lögn om att hon har hört fel.
Hur som helst. Känner fortfarande inte så mkt symptom förutom att min mage är superkänslig. Har jag inte gått på toa på länge får jag lite ont, har jag väntat lite längre än vanligt med att äta säger magen till. Det är nog det enda faktiskt. Plus att jag skrattar ganska mycket men det vet jag inte om det har med det här att göra. Att gråta framför TV'n har jag alltid gjort så det vet jag inte heller om jag kan skylla på det här.
En annan sak som är jävligt irriterande är att jag har fått fettigt hår - det är inte kul.
Men familjen blev glada i alla fall. Men det är ju inte så att jag vill sitta och prata namn och saker som måste köpas och så vidare. Det är ju långt kvar och mycket kan ännu hända på vägen. Kom igen i vecka 12, typ.
Vi hade inte tänkt berätta än men det blev så att jag hamnade i en situation som jag tyckte var enklast att ta sig ur genom att berätta så då gjorde vi det. Det kändes skitläskigt. Nu är det ute in the open lixom. Men bara närmaste familjen förstås, vill inte berätta vitt och brett för alla direkt. Jag är lite orolig för en familjemedlem vet ännu inte och jag hoppas inte hon skriver något på facebook. Det vore verkligen inte kul eftersom jag har arbetskamrater och sådant där. Men då får man väl hitta på någon lögn om att hon har hört fel.
Hur som helst. Känner fortfarande inte så mkt symptom förutom att min mage är superkänslig. Har jag inte gått på toa på länge får jag lite ont, har jag väntat lite längre än vanligt med att äta säger magen till. Det är nog det enda faktiskt. Plus att jag skrattar ganska mycket men det vet jag inte om det har med det här att göra. Att gråta framför TV'n har jag alltid gjort så det vet jag inte heller om jag kan skylla på det här.
En annan sak som är jävligt irriterande är att jag har fått fettigt hår - det är inte kul.
Men familjen blev glada i alla fall. Men det är ju inte så att jag vill sitta och prata namn och saker som måste köpas och så vidare. Det är ju långt kvar och mycket kan ännu hända på vägen. Kom igen i vecka 12, typ.
Ingenting
Ibland känns det bara som att det blev en lapsus i min hjärna. Att nu kom det ingen mens den här gången. Eller gjorde det ? Har jag verkligen testat?
För det mesta känner jag ingenting alls men det är väl kanske för tidigt. Men några nätter har jag haft svårt att sova för att magen kniper. Då tror jag att det ska sluta på det tråkigaste av vis men om jag bara får hänga lite på toa så går det över. Det är lite läskigt.
Och så har jag typ mensvärk. Ganska ofta. Sådär så det är svårt att koncentrera sig på något annat.
Förra veckan var jag sinnesjukt trött men det har gått över.
Jag mår inte illa.
Hm, jag måste verkligen ta det där testet imorgon.
Glad midsommar! Nu blir det inga fler funderingar förrän nästa vecka!
man blir ju lite knäpp i huvudet
Faktiskt blir man det när man tänker på det. Jag har lite svårt att tänka på det inser jag och lite svårt att ta till mig det hela. Det är svårt att tänka sig att det (förhoppningsvis) kommer ut en liten parvel på andra sidan nyåret. Hur beter man sig? Hur kommer det att gå? Tänk om vi blir helt värdelösa föräldrar? Tänk om jag inte fixar allt det där jag tycker att man borde - typ dela upp ansvaret, vara konsekvent, inte ha utvisning, lämna på dagis utan att få panik, osv, osv.
Jag kanske tappar bort mig själv, det är det värsta tror jag.
Det har jag funderat på rätt mkt (även innan plusset på stickan...) för det är så många som säger att man blir helt annorlunda efter man får barn och det är klart att man blir det, det fattar jag också. Men det här att tappa bort sig själv helt och bara vara MAMMA och inte vara JAG, det kan ju inte vara vettigt för någon part? Om man ska kunna ha en fungerande relation med barnens far kan det ju vara lämpligt att vara JAG och inte bara MAMMA. Det måste ju finnas någonting av mig kvar att älska lixom... Och för att barnen ska må bra bör man ju må bra själv.
Nåväl, jag kanske blir sån och mår bra av det och då är väl det det bästa för barnet antar jag?
Hur som helst måste jag nog ta sista testet imorgon bara för att kontrollera att det är sant innan midsommarfesten drar igång...
Jag kanske tappar bort mig själv, det är det värsta tror jag.
Det har jag funderat på rätt mkt (även innan plusset på stickan...) för det är så många som säger att man blir helt annorlunda efter man får barn och det är klart att man blir det, det fattar jag också. Men det här att tappa bort sig själv helt och bara vara MAMMA och inte vara JAG, det kan ju inte vara vettigt för någon part? Om man ska kunna ha en fungerande relation med barnens far kan det ju vara lämpligt att vara JAG och inte bara MAMMA. Det måste ju finnas någonting av mig kvar att älska lixom... Och för att barnen ska må bra bör man ju må bra själv.
Nåväl, jag kanske blir sån och mår bra av det och då är väl det det bästa för barnet antar jag?
Hur som helst måste jag nog ta sista testet imorgon bara för att kontrollera att det är sant innan midsommarfesten drar igång...
Nu har jag ringt
Idag ringde jag och bokade tid hos Barnmorskorna i Gamla Stan. Jag vill gärna till BB Stockholm, som man har hört så mkt gott om och då måste man skriva in sig hos just den organisationen (de finns ju på fem ställen utom i Gamla Stan) eller hos Mama Mia. Jag har hört bra om båda men Gamla Stan låg lixom bättre till på något sätt. Plus att jag känner att det känns bra när man tittar på hemsidan och sådär, det verkar vettigt. Mama Mia's hemsida var inte riktigt lika bra. Fast det är klart man inte bara ska gå på hemside-looken, haha.
Men i alla fall kändes det jätteläskigt och mycket konstigt att ringa dit! Man ringde och så fick man lämna sitt telefonnr så blev man uppringd efter ett tag och då frågade människan "jaha, vad kan jag hjälpa dig med?" och så fick jag säga att jag ville boka tid och hon sa "är du gravid?" jaa, stammade jag fram. SJUKT!
Hur som helst, tid är bokad. Nu kanske det snart blir verkligt.
Men i alla fall kändes det jätteläskigt och mycket konstigt att ringa dit! Man ringde och så fick man lämna sitt telefonnr så blev man uppringd efter ett tag och då frågade människan "jaha, vad kan jag hjälpa dig med?" och så fick jag säga att jag ville boka tid och hon sa "är du gravid?" jaa, stammade jag fram. SJUKT!
Hur som helst, tid är bokad. Nu kanske det snart blir verkligt.
Jaha, hur gör man??
OK, om vi nu utgår ifrån att två test inte är felkonstruerade och försöker ta till oss tanken att det (förhoppningsvis) kommer en liten till våren 2010, vad är nästa steg? Jag tror att tanken är att man ska ringa till en barnmorskemottagning. Men herregud, det finns säkert hundra att välja på, vad är bäst? Ska man ta den som är närmast hemma eller ska man ta någon som man tror är bra?
Och hur gör man med att berätta? Ska man berätta för alla? Och när berättar man i så fall?
Och hur många saker måste egentligen köpas? Fast det är väl ingenting som man behöver fokusera på nu förstås, det är ju så tidigt än. Det är bara så ofattbart, jag kan inte riktigt fatta att det är sant.
Och hur gör man med alla fester i sommar? Hur ska man lyckas vara hemlig?? Och hur kommer man att må? Hur kommer man att klara av att vara hemlig på jobbet?
Och tänk om något går snett! Det skulle ju vara helt hemskt! Jag har hängt för mkt på familjeliv tror jag, där var och varannan tydligen får missfall och missed abortion. Det verkar ändå vara det värsta, att man tror att man är gravid fast barnet har dött i magen. Usch. Nä, så får man inte tänka. Men det är klart jag kommer göra det de närmaste veckorna.
Här är i alla fall dagens uträkning:
Uträkning utgår från dagens datum: Sön 14 jun 2009.
Din graviditet startade Mån 11 maj 2009.
Din menscykel är ca 28 dagar
Du blev gravid ungefär Mån 25 maj 2009 (ägglossningen).
Du är på dag 35 av 280. (12,5%).
Du är i vecka 5.
Du har gått 4 fulla veckor och 6 fulla dagar (v4+6).
Du är i 1:a kalendermånaden.
Du är i 2:a graviditetsmånaden (lunarmånaden).
Du är i trimester ett.
Beräknat förlossningsdatum Sön 14 feb 2010
Du har 245 dagar kvar till beräknad förlossning.
Och hur gör man med att berätta? Ska man berätta för alla? Och när berättar man i så fall?
Och hur många saker måste egentligen köpas? Fast det är väl ingenting som man behöver fokusera på nu förstås, det är ju så tidigt än. Det är bara så ofattbart, jag kan inte riktigt fatta att det är sant.
Och hur gör man med alla fester i sommar? Hur ska man lyckas vara hemlig?? Och hur kommer man att må? Hur kommer man att klara av att vara hemlig på jobbet?
Och tänk om något går snett! Det skulle ju vara helt hemskt! Jag har hängt för mkt på familjeliv tror jag, där var och varannan tydligen får missfall och missed abortion. Det verkar ändå vara det värsta, att man tror att man är gravid fast barnet har dött i magen. Usch. Nä, så får man inte tänka. Men det är klart jag kommer göra det de närmaste veckorna.
Här är i alla fall dagens uträkning:
Uträkning utgår från dagens datum: Sön 14 jun 2009.
Din graviditet startade Mån 11 maj 2009.
Din menscykel är ca 28 dagar
Du blev gravid ungefär Mån 25 maj 2009 (ägglossningen).
Du är på dag 35 av 280. (12,5%).
Du är i vecka 5.
Du har gått 4 fulla veckor och 6 fulla dagar (v4+6).
Du är i 1:a kalendermånaden.
Du är i 2:a graviditetsmånaden (lunarmånaden).
Du är i trimester ett.
Beräknat förlossningsdatum Sön 14 feb 2010
Du har 245 dagar kvar till beräknad förlossning.
OK, det kanske är sant då
ja, vad säger ni?
Känns som att det inte är särskilt svagt den där linjen... Dum som jag var köpte jag bara ett test. Tänkte att det är väl ingenting DEN HÄR GÅNGEN HELLER, men tydligen. Men nu tror jag förstås att det var något fel på testet eller att jag gjorde på nåt konstigt sätt så att det ändå inte är tillförlitligt. Tänk va skumt det känns fast man gått och längtat ett tag nu. Det är därför jag inte riktigt tror på det. Måste köpa ett nytt test imorgon för att kontroll-testa. Men vilken besvikelse om det visar negativt!
Jag har tittat sen i måndags och väntat på mensen. Har haft alla tecken och verklig mensvärk men nehe. Och i natt hade jag sån där mensvärk som man kan dö av fast det höll inte i sig så länge så i morse när jag vaknade var jag övertygad om att jag skulle få se tant Röd komma på besök. Men icke.
Nåja, får väl försöka ta till mig det här.
Ny blogg och ny vändning i livet!
Minst sagt.
Jag har längtat efter det här resultatet ett bra tag nu men jag trodde knappast att det någonsin skulle hända. Men nu verkar det äntligen vara vår tur.
