sarposbaby

Den senaste tiden har det varit galet mycket på jobbet. Egentligen är det sjukt att bara för att man har mycket på jobbet så hinner man inte med sitt eget privata liv. Jag har inte hunnit med min sambo, min bebistid, min familj, mina vänner. Förlåt allihop för att jag knappt synts till!

Så plötsligt är jag i vecka 29 och jag har en mage och snart ska jag föda. Och om man läser på vårdguiden så börjar det se ut som en riktig bebis nu och den väger ungefär 1500 g. Bisarrt.
Och snart är det jul och sen ska jag föda barn! Inte riktigt men typ. Januari kommer ju gå hur fort som helst tror jag (eller hopppas) och sen är det bara någon vecka kvar. Om inte h*n bestämmer sig för att komma tidigt förstås. Nåväl, det blir nog bra till slut.

Jag har tänkt på det här med barn och uppfostran och föräldraskap. Jag tror att de som inte är "vana" vid att ha barn omkring sig kanske får det svårare när de själva blir föräldrar.
Om jag utgår från mig själv: jag har haft små barn omkring mig hela mitt liv i princip efter diverse syskonbarn, småkusiner och så vidare. Till viss del har jag också jobbat mycket med barn; jag har varit barnflicka, arbetat på förskola, jobbat med barn utomlands (dessuotm okända nya barn varje vecka). Jag känner mig ganska trygg i mitt sätt att hantera barn (men jag fattar att det blir annorlunda när man får egna kids).
Jag vet egentligen inte var jag försöker komma med det här men jag tänker att man måste ha förståelse för att alla inte är likadana. Mitt sätt att uppfostra mina barn kanske inte är rätt sätt i dina ögon men du får acceptera det som det är.

Det har varit tyst här ett tag för jag har jobbat över mycket och sedan varit i stormiga Malmö på jobb. Det har helt enkelt varken funnits tid eller ork. Jag mår bra trots allt men jag är så trött, så trött just nu. Det är nog för att det har varit så  mkt på senaste tiden och sen nu när det är över så blir det en grop som man bara ramlar ner i och orkar knappt göra nåt.

Update i alla fall:
Nu SPARKAR verkligen barnet. Tidigare var det mer rörelser och så där som kändes men nu känner man precis var det sparkar och det syns om jag ligger på rygg att magen buktar ut där sparken kommer. Magen har också ändrat lite karaktär, barnet måste ha vänt på sig på något sätt. Det hände typ i tisdags vid lunch. Tidigare har jag "svällt" lite när jag har ätit och på kvällarna men efter lunchen i tisdags så krympte den lixom aldrig tillbaka igen. Den har stannat i uppsvällt läge så nu har jag verkligen en kula på magen. Förra veckan kunde jag ha på mig lösa kläder och det syntes knappt att jag var gravid i vissa positioner men nu är det svårt att missa magen.

Annars är allting som vanligt, jag har inte ont eller så eller mår dåligt och den 24 nov är det dags att gå till BM igen.

igår var vi på Lasse-konsert! Det var helt underbart bra. Jag lyckades stå låååångt fram och dansa och sjunga och klappa hela konserten, kände knappt något alls. I slutet blev det lite tungt i ryggen och när jag gick hem så var det seeeegt att gå uppför men jag tog mig hem i alla fall. Trodde jag kanske skulle få sota för gårdagskvällens tre timmar av stående idag men det är inte så farligt faktiskt! Jag är dock väldigt trött men det behöver ju inte bero på det, det kan ju vara som det är bara. Men hur som helst så kändes det bra att jag orkade med hela kvällen!

Det är så svårt att planera tycker jag nu inför de närmaste tre månaderna, man vet ju inte hur man kommer att må. En kompis till mig mådde superbra hela graviditeten tills hon fick foglossning i typ åttonde månaden, en kollega mådde bra ända tills hon slutade jobba tre veckor innan BF. Om man tänker att man ska göra saker (vad det nu skulle vara) så får man också ta med i beräkningen att det kanske inte funkar när dagen kommer. Vi ska på Lisa Ekdahl i december men det är ju sittplats så det ska nog gå bra.

Och bara en sån sak som att fundera på hur länge man ska jobba som folk börjar fråga nu är svårt. Om man mår bra vill jag ju jobba så länge som möjligt för att slippa nalla på föräldradagarna som ändå måste snålas med eftersom vi måste vara hemma ett och ett halvt år. Men samtidigt, det är rätt tungt att komma upp nu redan på morgnarna, hur ska det då bli sen? Det kanske inte alls går att jobba 100%, måste kanske gå ner i tid och sådär. Äh, vi får se, det är ju omöjligt att veta idag.

En annan sak som man kan börja fundera på nu i november är var och hur man ska fira jul. I år är det sambo-jul som gäller, dvs vi firar inte med min familj. Och de har ju tyvärr helt osynkat firat jul just de åren som jag inte är med. Eller jo, de firar jul-lunch och sedan ska alla stressa iväg för att barnen ska hinna träffa både mor och farföräldrar. Det är inte riktigt så jag vill fira jul när mitt barn kommer. Hur som helst, funderar på att köpa bil innan dess så man slipper stånka runt på stan med julklappar och mage i den i princip obefintliga jultrafiken på SL. Då kan vi dessutom åka och hämta upp mormor och slinka förbi morfars grav och sen fira stillsam jul här hemma med mormor och mamma. Men vi får se.
Nästa år tänker jag inte ta mig någonstans, då får alla komma till oss. Oavsett om det blir helt tjocka släkten. =)

jag hoppas att november drar förbi lika fort som oktober valde att göra. Det gick verkligen fort. Hoppas denna skitmånad också kan tänka sig att svischa förbi så är vi snart i adventstider och julefriden sänker sig över oss alla. Det ser jag fram emot.

Här är dagens uträkning:

nu tror jag den stora tröttheten slagit till. Jag vet inte om det är att jag är lite hängig nu eller om det är att jag är gravid men jag är mycket trött. Mycket, mycket trött på kvällarna. Jag känner också att jag har börjat vagga fram, den vackra ankgången lixom. inte helt sexigt. Plus att jag känner mig uppsvälld mest hela tiden. Men jag har inte ont i ryggen eller så längre, bara nån gång då och då.

Nåväl, någon gång ska man väl märka graviditeten. Varför inte nu?