Otacksam?
Jag fick en kommentar till förra inlägget om att det var otacksamt. Jag vet ju inte vilken del denna person anser vara otacksam men självklart funderar jag på det eftersom jag har en funderarhjärna. Och kan förstås inte släppa det. Personen i fråga tycker kanske att jag är otacksam för att jag är gravid och inte orolig typ, även om jag inte alls har skrivit det men det är det enda jag kan tänka mig som är otacksamt. Alltså, att andemeningen är att jag ska vara tacksam för att jag är gravid.
Om det nu är så den personen menar blir jag lite ställd. Jag är fruktansvärt tacksam. Om man har läst lite längre ner så vet man att jag och min sambo har kört "blir det så blir det" i nåt år som jag skrev. Jag skriver också om att jag har haft funderingar på att gå igenom en undersökning för att se om det är något som inte stämmer. Det jag däremot inte skrev är att när man väl har börjat fundera på barn är det jävligt svårt att släppa den tanken. Även om man tänker officiellt att "blir det så blir det" så är det svårt att tänka just blir det så blir det när man är i sin privata sfär. Det är svårt att tänka något annat än vilka dagar det passar att ha sex, bli besviken när mensen kommer och så vidare. Vi har egentligen varit redo att bli föräldrar i flera år. Om det är någon som säger att jag är otacksam för att jag är gravid vet inte den personen vad den pratar om. Jag om någon har ju alltid sagt att man inte ska fråga människor i tid och otid "är det inte er tur snart" för man ska aldrig räkna med att alla kan få barn över huvud taget. Barn är en gåva, det är inget man ska räkna med.
Däremot har jag inte varit orolig, dvs gått och OROAT mig, varje minut och sekund av varje dag sen jag fick beskedet. Jag tror att jag har blockerat den delen men jag kan tänka mig att all min oro kommer efter ultraljudet för att det blir mer påtagligt då. Dessutom är det ju så att eftersom man har börjat fundera på om det är något fel på en och man sedan får ett besked att det funkade så är det inte så konstigt om man har svårt att tro på det.
Jag är aslycklig för att jag ska bli mamma, är det något som jag alltid har sagt är det att jag vill ha barn (och gärna MÅNGA barn) men det betyder inte att jag svävar på rosa moln varje sekund av varje minut av varje dag. Men jag är fruktansvärt tacksam för att vara gravid och bära min älsklings barn, att det ska finnas en bit av oss kvar när vi dör.
äsch då inte behöver man gå och oroa sej som sjutton bara för att man egravid, vi som kämpade som satan för arthur och DESSUTOM startade en utredning oroade oss inte en enda gång för missfall lr annat när tagit sej
den som anser att man e otacksam för att man inte oroar sej .....pratar strunt
Nä, jag håller med (haha, så oväntat, eller hur?)
Och sen tycker jag att anonyma puckade kommentarer utan förklaring eller avsändare kan man ju bara skita i. om inte personen bemödar att säga vad man tycker öppet, så tycker jag inte det är värt att bemöta heller.
jag har inte heller oroat mig, vare sig som gravid eller som mamma. Det kommer aldrig nåt bra ur oro. Händer nåt så händer det ändå och man blir precis lika chockad, ledsen och förtvivlad oavsett om man har oroat sig för det innan.
Alltså: ett litet förtydligande. Självklart har jag någon gång oroat mig för någonting när det gäller Milo, herre gud, det vore väl konstigt annars. men jag menar att man ska inte oroa sig bara för att man tror att det är så det ska vara, typ... eller nåt. :-)
Ida, jag håller med om anonyma kommentarer. Men det gjorde att jag började fundera och då måste jag skriva något om mina funderingar. Precis som kompisens kommentar (som egentligen ju var en bagatell) gjorde att jag funderade på ordet ORO och kände att jag ville skriva nåt om det.
Men jag håller med dig om att det inte kommer något bra ur oro och som du säger, händer det så blir man ändå ledsen oavsett hur mkt man än har oroat sig för det innan det har hänt. Jag har blivit mkt bättre på att inte oroa mig kan jag säga, i största allmänhet.
