jag har fortfarande svårt att greppa det
Alltså, vi har ju tänkt på det här med barn ett bra tag nu (framförallt jag som gärna vill ha barn innan 30). Och kört på "blir det så blir det" i nåt år. Det har ju inte blivit så mkt alldeles uppenbart. De senaste månaderna har jag dock börjat fundera mer på hur barn egentligen blir till (alltså, det vet jag ju förstås..). Jag har hängt på Familjeliv och läst på nätet och sånt och insett att herregud, det är ju ingen idé att ens försöka tänka "blir det så blir det", då ska man ju ha en jäkla tur. Det är typ tre dagar i månaden som man kan bli gravid och även om man har sex de dagarna är ju chansen att det blir nåt minimal. Och ändå föds det så många barn! Det är helt otroligt. Om man tänker på allt som ska klaffa är det ett under.
Det här är sånt som människor som blivit gravida av en slump eller som det tagit sig på "första försöket" aldrig behöver reflektera över.
Så när beskedet kom så har jag så svårt att greppa att det blev. Vi har ju inte vidtagit några åtgärder direkt för att "skaffa barn", det har fortfarande bara varit blir det så blir det. Det är helt otroligt. Jag hade nog någon baktanke att om det inte blir inom ett halvår så skulle vi gå och kolla upp oss men det kändes som ett stort steg i mitt huvud. Vem ringer man och vad säger man lixom? Nu vet jag ju att vi kan bli gravida naturligt så det behöver man ju inte fundera på mer. Det är skönt i alla fall.
Men trots att vi funderat på det ett tag blir man ju helt oförberedd den dagen det faktiskt sker. Jag har otroligt svårt att greppa att det (förhoppningsvis) kommer en liten i slutändan, jag har svårt att tänka mig en mage, jag vet inte om vi egentligen är redo (Herregud, vad har vi gett oss in på. Föräldraskapet!), jag fattar inte hur det ska gå, jag har svårt att se en bäbis krypa omkring här hemma och hur ska vi inreda och hur gör man med eget rum och tusen miljarder andra saker.
Därför försöker jag lägga det åt sidan tills man vet att man är lite mer säker, på andra sidan v 12 och så låtsas vi inte om det så länge. Det går ...sådär.
Det här är sånt som människor som blivit gravida av en slump eller som det tagit sig på "första försöket" aldrig behöver reflektera över.
Så när beskedet kom så har jag så svårt att greppa att det blev. Vi har ju inte vidtagit några åtgärder direkt för att "skaffa barn", det har fortfarande bara varit blir det så blir det. Det är helt otroligt. Jag hade nog någon baktanke att om det inte blir inom ett halvår så skulle vi gå och kolla upp oss men det kändes som ett stort steg i mitt huvud. Vem ringer man och vad säger man lixom? Nu vet jag ju att vi kan bli gravida naturligt så det behöver man ju inte fundera på mer. Det är skönt i alla fall.
Men trots att vi funderat på det ett tag blir man ju helt oförberedd den dagen det faktiskt sker. Jag har otroligt svårt att greppa att det (förhoppningsvis) kommer en liten i slutändan, jag har svårt att tänka mig en mage, jag vet inte om vi egentligen är redo (Herregud, vad har vi gett oss in på. Föräldraskapet!), jag fattar inte hur det ska gå, jag har svårt att se en bäbis krypa omkring här hemma och hur ska vi inreda och hur gör man med eget rum och tusen miljarder andra saker.
Därför försöker jag lägga det åt sidan tills man vet att man är lite mer säker, på andra sidan v 12 och så låtsas vi inte om det så länge. Det går ...sådär.
Kommentarer
Trackback
