living on the edge
imorgon ska det bli en ny djurgårdsbebis! en väninna ska in för planerat snitt och jag ser så mycket fram emot att träffa lillbebisen! hoppas allt går bra, vi håller alla tummar!!
bortabesöket
Presenten var så himla bra! Vi gav henne en fransk korg fylld med en massa saker, ostar och baguette, vindruvor, en flaska vin av dyrare slag från Provence, två vinglas, en parlör/resebok över Provence och det viktigaste av allt: En resa till Antibes! En vecka i solen (förhoppningsvis) i september. Hela familjen ska åka, alla barn och barnbarn. Vi har hyrt en lägenhet mitt i hamnen och flyger ner med SAS. Hoppas de inte har gått i konken innan dess bara *peppar peppar*
Jag har börjat använda mina innan-bebis-byxor igen. Premiären var i torsdags när vi var hos faster. Jag har ju gått ner 9 kg hittills och är bara ett kilo från min inskrivningsvikt. Det gick väldigt fort så här långt men man ska ju inte ropa hej förrän det är klart. En sak som jag hoppas på är att kunna gå ner lite i vikt på köpet, alltså mer än bara gravkilona. Jag skulle önska att jag kunde få till det med lite träning och sånt sen också. När jag kan börja pumpa ut lite mjölk och sticka iväg och träna! Det låter som en dröm just nu. Jag har i vilket fall köpt nytt träningskort nu. Så det ska bli träning i vår, sanna mina ord. När pappan är ledig kan jag ju som sagt sticka iväg och få lite egentid på köpet. =)
två veckor och två dagar
Igår kväll kände jag mig verkligen som en mamma i alla fall. Min lilla skrutta ville inte sova. Hon ville absolut inte sova när jag ville sova. Jag var ganska trött igår efter bilburet besök hos fastern (vilket är sjukt, vad man har för asdåligt tempo egentligen) och ville gå och lägga mig redan vid halv tio. Lyckades hålla mig vaken en stund till men sen var det dags, vid halv elva. Men då tyckte lilla tjejen att det fick vara vakentid. Och hon ville inte sova, inte äta och inte vara glad. Då, när jag vankade omkring med henne i köket och provade sjuttioelva olika ställningar och att ge mat och sjöng och vyssade, kände jag att jag var mamma. Jag försökte trösta mitt lilla barn lixom, då blev det verkligt på nåt sätt. Efter en relativt lång period (ja, lite mer än två timmar) så tog hon tutten och somnade av utmattning typ. Jag somnade också nästan av utmattning på köksstolen. Men vi tog oss till sängen och det gick ju inte att lägga ner henne i babynestet, det fick bli sova nära hela natten. Men efter den vakentiden så sov vi i alla fall gott resten av natten. Nästan så jag ville skita i att gå upp och amma var tredje timme, ville bara sova. Och hon sov ju också.
Jag fattar inte riktigt det här med att amma var tredje timme. Varför? Är det för att amningen ska komma igång så är det ju lämpligt i början men då borde jag ju kunna sluta med det snart för hon äter ju som en häst. Eller är det för att det ska vara preventivt för nya graviditeter, eller för att hon ska få tillräckligt med näring så att magen sköts. Jag ska fråga BVC-tanten på måndag. För om man inte BEHÖVER amma var tredje timme tänker jag genast sluta upp med att ställa klockan och gå upp mitt i natten för att väcka barnet. Om hon sover så varför kan vi inte få fortsätta sova, lixom. Ni vet, jag älskar att sova. Det är lite av en favorithobby jag har och just nu blir det inte mycket av den varan. Alltså, vi sover ju bra när vi sover och vi får ändå sova relativt mycket på en natt. Så det är inte så att man går omkring i en dimma utan att sova men jag skulle vilja sova sammanhängande. Så att man någon gång blir utvilad. I hela kroppen.
En annan sak jag undrar över är det här med napp. När kan man börja med napp? Är det för tidigt när barnet är 16 dagar gammalt? De säger att man ska göra det när amningen är etablerad och BVC-tanten sa nåt om att när barnen kommer ikapp sin födelsevikt så kan man börja försöka med napp om barnet har ett stort sugbehov. Vår lilla skrutt har ju definitivt kommit igång med amningen, det är ju mat hela tiden. Då undrar man ju om hon verkligen behöver äta varje timme eller om det är ett tecken på att sugbehovet är stort? Och om man i så fall ska prova med napp.
Åh, alla dessa frågor.
Hur som helst kan jag berätta att vi provat babysitter med mycket bra resultat. Hon somnade till och med i den idag, det var glädjande. Vi har även provat Babybjörn-sele idag när jag hade tvättstugan själv. Det funkade utmärkt. Jag har ju fått en ERGO med babyinsats som jag ska prova också men den kändes så himla stor och gigantisk så vi tog Babybjörnen idag. Tror jag kommer att använda den tills hon blir en månad eller så och sen gå över till ERGO'n. För Babybjörnen är defintivt inte ergonomisk, så mycket kan man ju säga. Och jag med min rygg ska nog akta mig där.
det här med att vara mamma...
Idag var vi och hälsade på faster och Lovis skötte sig exemplariskt. Hon sov typ hela tiden, åt när hon skulle och gnällde ingenting. Det är lätt att ha en bebis om bebisen i sig inte är svårhanterlig. =) De första dygnen var ju lätt absurda dock, särskilt när man tittar tillbaka på den tiden. Hon sov och åt, inte mkt mer. I huvudet på en själv så snurrade tusen tankar fast mest försökte jag nog komma ikapp både psykiskt och fysiskt. Få sova lite exempelvis. Men de senaste kanske tre-fyra dagarna har hon varit med mycket mer. Hon har varit vaken längre stunder än tidigare, hon tittar mer runt omkring sig och hon gnäller mer. Säger till när hon vill ha mat, när det är dags att byta blöja eller bara om något inte är bra i största allmänhet. Det är bra!
De säger ju att man ska amma var tredje timme men hon äter typ hela tiden. Fast det är mer (mycket mer) på kvällarna, då äter hon nästan varje timme känns det som. På natten och förmiddagarna är hon mycket tröttare och sover längre pass. Det funkar för mig, jag är ju inte direkt morgonmänniska. Så då får jag också sova lite. Och nu när pappa har gått tillbaka till jobbet är det ännu skönare för då behöver jag inte känna att jag måste upp och äta frukost tillsammans med honom i någorlunda tid. Men det är lite sjukt att vara ensam med henne också, dagarna blir ganska långa faktiskt om man inte hittar på något. Igår gick jag på en lite längre promenad än tidigare i det underbara vädret men jag var helt fel klädd. Jag svettades som en gris när jag kom hem. Men det var skönt!
Och idag när jag var hos Lovis faster vägde jag mig, -9 kg hittills! Det är på väg åt rätt håll. Bara tre kilo kvar till ursprungsvikten men det ska vi ta bort med lite mer amning och promenader! =)
Trist bara att jag i detta nu sitter och proppar i mig en chokladkaka... och åt lunch på mc donalds... men men, det får bli så ibland.
livet går sin gilla gång...
Idag är första dagen som pappan är tillbaka på jobbet och det betyder att det är min första dag ensam med henne! Det är lite läskigt för man är van att kunna lämna över henne till någon när man själv ska göra nåt (som ex gå på toa, klä på sig, äta mat, etc) men nu måste man ha full koll på henne hela tiden ensam. Idag borde jag exempelvis duscha men jag har inte riktigt listat ut hur jag ska göra. Om jag ska sätta henne i en babysitter på badrumsgolvet eller om jag ska låta henne ligga i soffan eller om jag helt sonika ska vänta tills fadern är hemma ikväll. Det är såna små saker som man måste hitta rutiner för nu! =)
Idag är det strålande sol! Kanske det är dags för en liten promenad om det inte betyder att det är -20 förstås eftersom det är klart väder. Men vi måste ändå ta oss till coop och handla så ut måste vi, passa på nu då kanske när det är fint väder och få lite ljusterapi efter denna vargavinter.
Här kommer lite bilder på vad vi har sysslat med de senaste dagarna:
Blommorna är från mitt jobb, en så kallad "mor och dotter"-bukett. Superfint! Första badet och första promenaden är med på bilderna också.
Mystiskt
Nåväl. Igår hade vi den första lite jobbiga kvällen, lillskruttan skrek och skrek och ingenting hjälpte. Till slut så bytte jag blöja och då blev hon lugnare och så ville hon äta då. Vi hade försökt med det innan men då gick det inte men till slut så vart det alltså lugnt igen. Men det kommer att hända igen antar jag, hon kan ju inte vara snäll och sova jämt, hon är trots allt en bebis. Och det är svårt att förstå vad bebisar vill.
Hon har varit ute på promenad idag och i fredags åkte vi iväg en sväng till Plantagen för att komma ut ur lägenheten. Det var skönt! Hon sover så sött i sin vagn, det är skönt. Och vagnen! Vilken toppenvagn måste jag säga, jag är så himla nöjd. Den kör över vallar och oplogade vägar utan större problem. Visst är det enklare att köra när det är plogat och det tar emot lite när det blir spårigt och moddigt men den tar sig över allting med sina breda plasthjul. Äeh, asnöjd.
Och igår åt vi ostbricka!! Som jag har längtat! BVC-tanten gav ju mig klartecken på hembesöket så jag bestämde direkt att det blir ost och skinkor till helgens Melodifestival. Och så fick det bli. Underbart gott. Köpte taleggio, chevre, st albray och så hade vi en getost från Fuerte hemma som min kollega handlade till mig tidigare. Serranoskinka, Proscuttio och oliver, ostfyllda chilisar och kex av olika slag. Fy fasiken vad gott det var.
Första tiden
För min del är det väldigt viktigt att han tar henne så mkt som möjligt så här i början eftersom han faktiskt (sorgligt nog) ska gå och jobba om en vecka. Jag har henne dessutom hos mig rätt mkt ändå med amning och sånt, tar ju alla nattpass redan nu om det inte är en vaken natt och jag knappt sovit. Men för att de ska ha en bra kontakt och sådär så ligger hon mycket hos honom. Vi försöker också lägga henne själv, exempelvis i soffan och i babynest (hemmagjort, de kostar för sjutton hur mkt som helst på bebisaffärerna) så att hon inte blir helt inställd på att bli buren jämt. Men om hon gnäller och visar att hon vill upp tar vi självklart upp henne, skulle inte drömma om att inte lyssna på hennes signaler. Det är hon som bestämmer takten här hemma nu! =)
Vad gäller sömnen så sover vi rätt bra ändå på nätterna. Först nu har jag kommit ikapp tror jag. Vattnet gick ju vid midnatt så det vart ju inte mkt sömn den natten och sen sov man ju knappt nåt första dygnet. Var ju vaken nästan 30 timmar så det är klart att det tagit tid att hinna ikapp. Sen vi kom hem har jag ändå tagit sovpauser på dagen fast det är svårt för mig, jag har aldrig kunnat sova på dagen om jag inte varit helt slut av trötthet. Nu sover jag som en stock när jag gått och lagt mig, natt som dag.
OS är ju igång. Än så länge har jag inte orkat ta mig upp under nattpassen men det är OK för det man har velat se har ändå gått på kvällen. Så nu när hockeyn börjar på nätterna så kanske det blir mer av den varan.
Namn
Och namnet vi bestämt är: LOVIS
Andranamn: Laila Linnea
De som känner mig och som diskuterat namn med mig sen tonåren vet att jag alltid har gillat namnet Lovisa men det föll inte fadern på läppen så han föreslog utan a på slutet och det köpte jag direkt (ville ju dessutom ha ett namn som inte slutade på a, haha). Man kan alltså säga att vi båda har kommit fram till namnet, det var inte någons egna förslag. Det känns bra!
Laila är min underbara mormors namn, det var jätteviktigt för mig att ha med och Linnea är ett släktnamn på faderns sida från bland annat farmor.
Så nu vet vi vilken godnattsång som gäller i framtiden!! =) Lovis sång.
ÄNTLIGEN!
Det som har hänt sen hon kom till oss var att vi fick spendera två nätter på BB stockholm. Jag är supernöjd verkligen med att ha valt de. Det var en lugn och avslappnad miljö, man såg knappt några andra människor. Iofs föddes det bara fem bebisar det dygnet som vi var inne men ändå. Det var personal där hela tiden som kom och presenterade sig när de gick på sina skift men de störde en inte i onödan. Ville man ha hjälp fick man ringa på klockan och ville man inte bli störd så lät de en vara. Mycket bra. Maten var till vår förvåning riktigt bra, det var mat som leverades från hotellet så det var ett "riktigt" kök och maten hölls inte varm i flera timmar. Åt en fantastisk fisksoppa bland annat. Kaffe, the, skorpor, mackor och saft fanns alltid tillgägnligt.
Första kvällen kom en uska och berättade lite om de närmaste tiden, tipsade om hur man skulle tvätta bebisen och lite annat. Sista kvällen kom en BM in och informerade inför hemgång, då pratade hon om olika tips och alla ville väldigt gärna informera oss om att vi får ha sex om vi vill men att vi måste tänka på att skydda oss. Ja, det är verkligen det första man tänker på när ens intima delar har blivit mörbultade. Jag sprack ju knappt så det är inga stora sår men ändå.
Det var verkligen skönt att få stanna i två dygn men det var skönt att åka hem också, det blir ju lite långdraget ändå. Visst har man världens sötaste bebis som man kan titta på hur mkt som helst men 24 timmar om dygnet i två dygn är kanske ändå lite väl. Vi hade packat med datorn och lite filmer och musik och tidningar. Det var riktigt bra, känner mig väldigt nöjd med det.
Vad gäller väskan och allt vi packade så är jag nöjd. Det var ju svårt att veta hur förlossningen skulle gå till så vi hade ju alldeles för mkt med oss, helt klart. Det gör ju ingenting när man åker bil, det är ju inte som att det tar plats eller så. Vi hade ju massor med godis som vi tryckte i oss framför filmerna, även cola och festis-tetror gick åt. Kläderna till henne var ju gigantiska, hade en strl 56 pyjamas. Det var ju typ en påse på henne. Hade hur mkt kläder som helst men man bytte ju inte varje dag så det var kanske lite onödigt.
Vi hade ju ombyte med oss också men det bytte man ju knappt heller. Det var skönt att byta kläder när man skulle hem dock.
Sista morgonen kom en läkare och klämde och kände och kollade färg och retbarhet och sånt. Allt OK, vi fick åka hem! Jag var tvungen att väga mig själv för att se vad som hade hänt på vågen. -6 kg.
Hemma har hittills mormor, moster, gammelmormor, farfar och extramoster varit och hälsat på. Det har varit något varje dag vilket är skönt! Det händer nåt lixom, dagarna går ju ihop ändå här hemma men det är skönt att få avbrott. Det enda vi har sagt är väl att barn inte är välkomna de första veckorna med tanke på baciller och sånt (även om risken för nyfödda att bli sjuka är relativt liten vill man ju inte chansa). Vi har provkört vagnen till Coop, jag är sjukt nöjd med den. Stora härliga hjul i detta före och gunget är bra när bebis vaknar och man kan vagga till sömns igen.
Idag var det återbesök på MVC. Min underbara mamma körde in oss, hon har verkligen ställt upp för oss och skjutsat oss hit och dit. Jätteskönt! Vi skulle vara där kl 10 och nu fick vi erfara vår första (lite stressiga) avfärd från hemmet. Det gick bra och vi kom iväg i tid men jag hann inte duscha. Nåväl, det viktigaste var att vi hade fått på oss kläder och mat i magen alla tre.
Återbesöket gick bra, de tog ett PKU och hon skrek inte ens, vägde henne igen (3000g) och sa att hon såg så fin och nöjd ut. Hon bajsar, kräks och sover mest. De två senaste dygnen har lilla tjejen varit ganska vaken vilket är kul! De första dagarna har hon ju bara sovit.
Så imorgon är det tomt i schemat! Vad ska vi hitta på då? En promenad blir det helt klart! Så länge det inte går under -10 för det sa BM idag att det är kanske onödigt att gå ut då. Sen på torsdag kommer BVC och hälsar på.
Nu har ni fått en uppdatering. Jag hoppas att jag kan skriva lite oftare nu, att jag inte blir utslängd hela tiden.
När lillan kom till jorden...
Ja, så här gick det alltså till:
Vi hade precis gått och lagt oss på tisdagskvällen vid tolv-tiden. Jag hade lite konstiga sammandragningar och funderade på om det kanske var nån förvärk för det kändes inte som vanligt. Plötsligt känner jag att nu händer nåt så jag rusade ut på toan och plask så gick vattnet. Jag lyckades ta mig till toan utan att spilla vilket var en bedrift med tanke på mängden. Sambon kom upp lite yrvaket och packade de sista sakerna. Ringde förlossningen och de sa att om inte värkarna sätter igång så ringer ni halv åtta imorgon bitti, försök och sov nu. Eller hur. Vi var ändå ganska behärskade, inte så stirriga som jag hade trott. Vi satte på en film "into the wild". Det hände inte så mkt, då och då kom en liten värk typ. Jag blev sjukt trött mitt i filmen så vi såg inte klart (men den verkar skitbra, den måste vi verkligen se på riktigt snart). Vi gick och la oss och min kille somnade typ direkt. Inte jag. Nu kändes värkarna lite mer så jag började klocka de. Vid halv tre kom de med 2-5 min mellanrum och var 30-40 sek långa men helt klart inte onda. Jag ringde min mor som skulle skjutsa in oss, hon kom över och la sig på soffan.
Halv sex var jag hungrig, var tvungen att gå upp. Då kom värkarna mer regelbundet, ca 3 min. Väckte övriga och sa att jag vill åka innan morgonrusningen för jag vill inte hamna på essingen i kö med värkar. Ringde och sa att nu kommer vi, det var inte helt populärt tror jag för hon sa "känner du att du vill komma är du självklart välkommen men det låter som att det inte är så jobbigt för dig".
Vi kom in och nu började värkarna kännas. De placerades oss i sal 007 och jag fick ett CTG-bälte som inte sa nånting tyckte jag. Det registrerades knappt nåt när värkarna kom så jag blev supernervös att de skulle skicka hem oss igen. BM beordrade mig att vara uppe och gå och jag försökte med gåstol. De kom med värmekudde för nu gjorde det ont. BM ville inte göra en undersökning för infektionsriskens skull men hon kände på magen och bebis låg i övre bäckenet.
Ronden var 8.30, BM konfererade med läkaren och kom tillbaka till rummet och de tyckte att det gick långsamt framåt med långa värkpauser och inte så jobbiga värkar så hon sa att vi skulle åka hem igen för att få igång det och kunna slappna av och så vidare. Jag kände mig lite besviken såklart och tänkte att vafan, nu är det kö. Jag vill inte ta en taxi hem och sitta och konversera nåt pucko samtidigt som jag ska pusta och ha ont. Försökte dra ut på det lite grann och vi packade väl ihop våra saker lite smått. Jag tror vi kom iväg 9.30 ganska exakt, jag kollade klockan på väggen innan vi gick.
I korridoren på vägen ut kände jag nej, nej, nej och ställde mig på alla fyra på golvet framför en soffa och pustade igenom en riktigt jobbig värk. En uska frågade om vi hade fått hjälp och min kille sa att vi är på väg hem igen. Jaha, sa hon lite snopet. Vi kom ut till hissrummet och det gjorde ont så jag kastade mig in i hissen när den kom och höll krampaktigt i handräcket. Vi kom ner till markplan och jag såg en soffa som jag siktade in mig på. Nu var det omöjligt att stå upp, stod på golvet på alla fyra och jag tänkte att nä, det går inte att åka hem nu. Jag svettades floder och min kille började nog fatta att det här var inte riktigt vettigt och sa nåt om att vi skulle åka upp igen. Så han tryckte på knappen men jag kom inte upp för värken tog aldrig slut. Jag ville vänta tills det kändes "okej". Men eller hur, som att. Det var bara att ställa sig upp och försöka ta sig. Jag minns inte alls hur jag kom dit eller så för det var bara värk, värk, värk men upp kom vi till avdelningen, det hade kanske gått en halvtimme eller nåt sånt sen vi lämnade avdelningen. Vår uska kom med en rullstol. Det var hemskt! Att sitta gjorde ont och jag försökte lägga mig ner i stolen vilket förstås var omöjligt. Vi kom in på samma sal, 007. Jag svettades som ett as. Uskan föreslog att jag skulle ställa mig i soffan med saccosäcken under magen. Hur skönt som helst. Den värken som började i markplan hade egentligen aldrig tagit slut, det bara fortsatte och fortsatte. BM kom in och ville känna på magen så hon försökte vända på mig till ryggen. Helt omöjligt. Hon fattade nog då att det här är lixom på g nu så hon gick och sa ifrån sig sina övriga uppgifter och skrev in oss. Då var kl 10.17 kan man se i förlossningsjournalen.
Nu tryckte det på neråt. BM ville mäta bebisens hjärtljud för det gick så fort, hon sa "det går inte att vänta på att det ska kännas ok utan bestäm dig bara". Så jag bestämde mig och fick hjälp att stappla dit. Var tvungen att lägga mig på rygg för att få på CTG och hon klämde på min mage och sa att hon skulle göra undersökningen nu. Jag var öppen tio cm och hon kände bebisen långt ner, skrattade och sa att din bebis har ramlat ner nästan.
Hon fick inga hjärtljud från CTG-n så hon satte en skalpelektrod och försäkrade oss om att hjärtljuden var OK. De gick upp och ner som en jojo men det var helt normalt med tanke på att det gick så fort, ingenting som behövdes göras. Jag vet inte så mkt om vad som hände runt omkring, jag såg ingenting och jag bara fokuserade på att göra vad kroppen sa åt mig. Jag tänkte någon gång att jag klämde stackars sambons hand så det måste göra fruktansvärt ont.
BM sa ”om fem värkar är bebisen här, ställ dig på knä”. Nu började jag få krystvärkar och med det kom också pauser. Hur skönt som helst! Under pauserna kunde jag höra och vara med på det runt omkring mig. BM sa att ”gör vad kroppen säger, måste du trycka på gör det, men om jag säger stopp så lyssna på mig”. Så kom en värk och jag tryckte på och jäklar vad det kändes. Hon sa ”nu måste du sluta trycka på och bara andas”. Det brände som eld och sved som fan och jag fick inte trycka på, samtidigt som hon höll emot. Till slut tänkte jag att nädu, nu ska ungen ut och jag tänker INTE vänta mer. Så då fortsatte jag bara trycka på och vips så sa det lixom blurp och ut kom barnet! Klockan var då 10.36 och det var så skönt att det var över!!
Jag frågade vad det var för sort men det ville inte BM tala om, det får ni titta själva. Tittade ner och tyckte mig se en liten snopp men sen såg jag att nä, det var ju navelsträngen haha. Jag krystade ut moderkakan som var hel. Hon frågade om vi ville se den (!) och vi var väl inte så pigga på det någon av oss. Fick upp henne på bröstet och uskan gick och hämtade den berömda brickan. Både hon och BM var helt fascinerade av hur förloppet hade gått, de hade aldrig varit med om något liknande. BM skrattade och sa att det var tur att vi inte hade hunnit in i en taxi och fött där!
Sen fick vi gå till vårt rum, på samma avdelning. Rum 15 där det var dubbelsäng och en liten plastsäng och bord och fåtöljer. Vi började skicka sms och ringa samtal och sen var det lixom bara försöka landa.
Här har hon precis blivit mätt (47 lång) och vägd (3130g) och jag har hunnit duscha (typ det skönaste!)
Det kan vara dags nu..
nä, fortfarande inget
Oj oj, vilken helg vi har haft här hemma. Vi har gjort hur mkt som helst fast bara "tråkiga" saker. Vi har städat ur en massa köksskåp och slängt nötta/trasiga muggar, skålar och dylikt. Jag har rensat garderober och slängt filtar, kuddar och så vidare som har gjort sitt. Vi har vänt på sängen så vi har kunnat sätta tillbaka dörren = nu är katten bannlyst från sovrummet. Fått upp en massa krokar och annat som ska fixas. Varit på tippen två vändor med en massa skräp och saker från källaren som väntat på att komma iväg. Storhandlat. Dammsugit. Ja, vi har haft fullt upp. Min kille klagar på att han inte fått vara ledig på sin lediga helg... ooops. Men det var nödvändiga saker, helt klart.
Nu ska jag bara städa upp i efterdyningarna öch fixa lite pyssel. Så jag har att göra i veckan i alla fall, det är skönt. Annars har jag hört att man ska vila och det har det ju inte blivit så mkt av med i helgen så det får bli i veckan. Har vissa planer dock. Imorgon till exempel ska jag till IKEA och Babyland, det blir bra. Har skrivit upp en hel lista på saker som jag måste handla. På tisdag är det tvätt men då är sambon hemma så han får bära upp allting, vill inte paja ryggen igen. På onsdag kanske jag och mormor ska till min kusin, jag har inte hört av mig till de ännu men tänkte väl göra det imorgon. På torsdag kanske en kompis kommer hit och fikar.
Och sen är det vila resten av tiden.
Glöm inte att säga vad ni tror att det blir, om ni har glömt det!
det har inte hänt nåt ännu
Jag vill att det ska hända nu, och helst innan nästa söndag. Och inte gå över tiden ända in i mars, det vore olidligt. Jag har inte börjat leta tecken eller försökt få igång nånting, vet inte om jag tror på att det hjälper men en kollega sa att skaldjur och skumpa tydligen ska vara bra för att kick-starta nåt så vi kanske provar det i helgen, haha.
Nåväl, bebis kommer väl när den vill.
Det känns lite konstigt att jag ska ha en bebis bredvid mig i soffan snart. Jag har nog fortfarande inte riktigt fattat vad det här innebär. När jag skulle sluta med mina preventivmedel och började tänka "händer det så händer det" så är det klart att jag ville bli gravid och få en liten bebis men oavsett hur redo eller mogen jag än var för det beslutet så var det nog omöjligt att föreställa sig vad det egentligen innebär. Jag känner mig lite oförberedd och inte alls redo nu när det är dags snart. Det är klart att jag fattar att det kommer falla på plats och rutiner kommer att infinna sig i vår vardag också och att man anpassar sig men det känns sjukt läskigt. En helt ny person lixom! Någon som kommer att vara en del av ditt liv som du inte vet någonting om, det är ju helt bisarrt.
Jag har svårt att föreställa mig hur det kommer att bli, eller hur den kommer att se ut. Det är tydligen så att man ska börja tänka i de banorna nu (eller ska, det är väl olika för alla). Men här är det stopp. Det finns ingenting att föreställa sig, det blir som det blir och förhoppningsvis blir det superbra! =)
Fullt upp
- varit hos BM
- varit barnvakt
- ätit västerbottenbuffé på Grand Hotel
- vaxat benen
- klippt mig i en "lättskött" frisyr som hon kallade det
- hämtat MIN bil
Och imorgon fortsätter det med ansiktsbehandling, biobesök och lunch, shopping och middag borta. Herregud, det är bra att passa på nu för man vet ju aldrig när bebis vill komma men å andra sidan så tar det lite på krafterna faktiskt.
Torsdag är VILA ordinerad av mig själv. Det enda som jag eventuellt ska ägna mig åt då är storhandling på Willys så jag kan börja laga lite storkok och sådär. Det känns som att jag vill ha lite mat i frysen även om min kille är den som står för matlagningen här hemma i vanliga fall och antagligen kommer göra det de första 10 pappadagarna också men ändå... han ska ju sedermera gå tillbaka till jobbet (tyvärr...) och laga mat är ju inte min starkaste sida. Ni får tycka att det är larvigt om ni vill men det är ett råd jag kommer att ta fasta på eftersom jag vet hur jag fungerar. Finns det ingen mat äter jag inte och med lågt blodtryck är det inte särskilt bra, blodtrycksfall och blodsockerdalar är inget att rekommendera och jag tror att det inte är så lämpligt med en liten att ta hand om.
Besöket hos BM var som vanligt förvirrat, hon har inte direkt någon koll. Hon är vänlig och trevlig men har lite svårt att fokusera och agerar som sagt förvirrat många gånger. Om jag lyckas få fler barn så kommer jag att välja samma MVC men fråga efter en annan BM. Hur som helst, hon tog alla prover. SF-måttet var 35, låg prick på kurvan som alltid. Jag har gått upp ca 9,5 kg sen inskrivningen, alltså ungefär 11 kg totalt. Mitt blodtryck var normalt (dvs högre än normalt för mig). Blodsocker OK, blodvärde 130 = mycket bra. Kissprov visade ingenting. Det togs en immunitetsprovning på mitt blod (är ju RH-negativ). Barnet hade nu sjunkit ner i bäckenet och var så vitt jag förstod fixerat. Hon läste min förlossningsplan och tyckte den var bra (man måste fylla i en sån om man ska föda på BB Sthlm). Vi pratade om förlossningen och amning och hon sa att "du kommer nog inte gå över tiden". Haha, vi får väl se.
Jag tror faktiskt att den kommer komma inom kort, det känns så i kroppen. Jag har ont i ryggen och det strålar neråt då och då i magen. Det borde väl vara någon typ av förberedelse.