Nu ska jag gnälla lite till...

Det har blivit lite mkt gnäll på senaste här men jag måste bara få gnälla lite till. Jag är trött på att ha ont! Jag ska verkligen inte bära Lovis märker jag. Eller gå i trappor. Eller stå upp. Eller gå i största allmänhet. Eller bära matkassar. Eller tja, ni vet typ ALLT vanligt man gör.
Så oavsett om det är jobbigt med två barn eller inte så vill jag bara att den lilla ska komma ut nu så  jag slipper ha ont. Det måste ju ändå vara bättre och man kommer ju aldrig önska tillbaka lillungen i magen haha.

Det var bara det.


Lusläst min egen blogg

Jag har nu spenderat senaste timmen med att lusläsa min blogg för att se hur rosaskimrande den har varit. Tycker jag har blandat ganska väl med kriser, utveckling och så vidare men men, det kanske lutar över åt det positiva det får jag nog erkänna. :-)

Hur som helst, det var ju jätteroligt att läsa om min graviditet med Lovis och jag har ju inte alls skrivit särskilt mycket om det denna gång! Dåligt av mig!

Så här kommer en uppdatering:

- jag har inte tränat alls (utom gravidyoga i början - mycket bra!)
- jag har stressat för mycket på jobbet
- mitt hår är fettigt för det mesta
- jag har betydligt mycket mer förvärkar denna gång
- bebisen sparkar mer tycker jag än Lovis gjorde
- jag har 700 sammandragningar/dag typ när livmodern krampar och blir hård som en boll
- jag har svårt att sätta på mig skorna (mina kardborreskor gick sönder, går med knytskor nu = dålig idé)
- jag sover uruselt just nu (kisseri varannan timme och så sjukt ont i höfterna, måste vända mig stup i kvarten)
- mitt humör är lite uppochner hela tiden
- jag vill att bebisen ska komma NU!

Och så måste ni ju säga vad ni tror om magen och bebisen!! =)

VAD BLIR DET FÖR KÖN?
VILKET DATUM KOMMER BEBIS?
VILKEN TID?



Det här med att visa upp en fasad...

Hittade ett så bra inlägg om duktighet: http://helenasmat.blogspot.com/2011/09/om-duktighet.html
Nu handlar det om matblogg men ändå, temat är detsamma som det jag ska skriva nu:

Fick en kommentar av Ida i förra inlägget om att det var skönt att jag skrev om något negativt med mammalivet. Jag känner precis så! Det är alltid gulligull och rosenrött och fantastiskt i alla bloggar. Man undrar ju om bebisarna aldrig skriker, bajsar äckligt bajs, får tuppjuck och om mamma aldrig får sår på bröstvårtorna, alltid är utvilad och fräsch och att mamma och pappa alltid är sams och så sjukt kära och hyser så mycket KÄRLEK till familjen HELA TIDEN.
Visst fattar jag att det inte är så kul att skriva om tråkiga saker eller bråk plus att det är ju ganska privat och alla vill inte lämna ut sig själv och sin sammanboende och sina barn. Men hej, jag tror de kan ta att man får ett utbrott ibland. Jag tror också att hela den här rosenröda-vackert-skimrande-leva-på-molnen-livet som många beskriver inte gör oss en tjänst direkt, snarare tvärtom.
Det är fantastiskt roligt och spännande att vara en del av hela resan med barn men det ÄR faktiskt påfrestande och jobbigt många gånger också. Jag tycker inte att man ska gå in för att vara negativ såklart men det vore roligt med en mer nyanserad bild av föräldralivet. Jag blir faktiskt provocerad av det här och det kanske är dåligt av mig men så är det i alla fall. Jag ska verkligen tänka på det nu i framtiden också när jag får två barn att skriva om.

Jag blev inte gravid på "första försöket" eller av misstag. Vi fick vänta länge på vår tös så det handlar inte om att jag är idiot som inte fattar barns värde eller att jag inte älskar min dotter. Att längta efter barn gör faktiskt inte att föräldralivet är bättre på något sätt när barnet väl är kommet, det är samma skrik och blöjbyten och sömnbrist och så vidare för alla. Det är lite förmätet kan jag känna ibland att många uttrycker sig som att de älskar sina barn mer bara för att de "längtat mer" än den som blev gravid utan att planera det. Det är kanske inte så vanligt men det händer och det tycker jag är lite synd.
Varför ska vi hela tiden jämföra oss med varandra som bättre och sämre? Det bidrar också ofta till mammaidealet - att man ska bara laga egen ekologisk mat, aldrig tvätta med köpta tvättlappar, aldrig bråka med sina barn, alltid vara glad och rosig och orka med allting, att ha dåligt samvete när man använder barnvakt, att vara en mamma med egna intressen samtidigt som man offrar allt för barnen, att baka storbak och långkok, att vara så jäkla DUKTIG hela tiden. Vi måste sluta vara duktiga hörrni och bara vara!

Nåja. Bara ett litet utbrott såhär vid lunchtid en fredag. =)
Får se om jag skriver nåt positivt eller negativt nästa gång, haha.


den eviga maktkampen

Jag känner att det har börjat nu. Min dotter och jag har små maktkamper hela kvällarna nuförtiden. Jag vet inte om det är ålder, förskolestart, nytt syskon på g eller allt kombinerat som gör det. Hon hade antagligen prövat sina gränser, utvecklat sin egen vilja och allt sånt ändå men det är ju SÅ MYCKET NU som händer i hennes liv. Stackars lilla människa som kanske inte förstår allt men försöker hantera det så gott hon kan.

Oundviklig maktkamp 1: trapphuset. Det här är ett kapitel för sig. Vi bor 3 trappor upp utan hiss, det blir 6 små trappor inalles. Varje trappsteg av dessa trappor ska det bråkas om. Jag kan inte bära, höggravid som jag är, och uppenbarligen fungerar inte barnets ben som de ska just i dessa trappor...
Oundviklig maktkamp 2: matlagning. Hur gör alla människor när de lagar mat med ett barn som vägrar allt? Kom inte dragandes med sambos och sånt som hjälper till, det är inte ett alternativ i vår familj. Jag (som är ungefär noll intresserad av matlagning) ackompanjeras vid middagslagandet av högljudd klagosång. Varje dag. Det gör matlagningen ungefär noll procent roligare.
Oundviklig maktkamp 3: sängdax. Vår tös har senaste halvåret fått till en bra nattningsrutin. Mat, dusch, borsta tänder, läsa saga, godnattpuss och kram och sen hopp i säng. Och somnat själv. Men de senaste 2 veckorna är detta som bortblåst. Jag får absolut inte gå ut ur rummet och jag måste hyssja och sjunga vaggvisor tills hon somnar. Ibland måste jag även klappa henne på ryggen.

Men det är mycket roligt som händer också!
Hon pratar ju lixom riktiga ord. Det märks att hon vill göra sig förstådd och hon härmar typ allt vi säger även om det inte blir rätt alla gånger. Hon kramas och pussas gärna. Hon älskar att leka med vatten och det är nåt hon kan hålla på med hur länge som helst tror jag. Hon springer och klättrar på precis allt och blir stolt när hon klarar av något svårt.

nitton månader

Det är en spännande värld där ute när man är 19 månader. Allting ska stoppas i munnen, klättras på, pillas i, hälla ur, titta på, smaka på och testa på.
Det är en ansträngande men rolig tid för föräldrarna. Helt klart för den gravida mamman kan det ibland bli lite väl mycket testande, det måste jag säga. Men samtidigt är det så roligt att vara en del av hennes värld just nu! Hon svarar på allt, skriker
när hon inte får som hon vill, kramas glatt, pratar massor av nonsens.

Att börja förskolan har ju gått bra måste jag säga. Hon trivs nog bättre och bättre dag för dag. Varje morgon när pappa lämnar är hon ledsen (tills pappa har gått runt hörnet, han har stannat och tjuvlyssnat...) och varje dag när mamma hämtar kastar hon i från sig det hon har i handen och börjar frenetiskt vinka hejdå. vi hinner knappt prata med pedagogerna om hur dagen har varit för hon säger hej då på en gång, haha. Jag har tänkt att jag ska fråga saker men det blir lixom aldrig av. Tex tänkte jag fråga om projekt och dokumentationen och om de har läst/lyssnat mycket på Pippi Långstrump eftersom Lovis pratar om Pippi hela tiden nu. Hon kom hem en dag och drog i håret som två tofsar och deklarerade "PIPPI"!

Tänkte också fråga lite praktiska frågor om det här med nästa barn. Hur gör man när man ska vara hemma med sitt barn en dag helt oplanerat tex, kan man ringa samma dag eller måste man meddela sånt i förväg? Om tex alla har sovit dåligt en natt och jag bara inte orkar släpa iväg till förskolan utan vi måste få sova, kan man bara ringa och säga att nä, vi kommer inte idag.
Om vi lämnat Lovis på morgonen och åker in och föder, är det OK att det bara lixom dyker upp någon? SKa vi ge namnen på de som eventuellt kan komma så att de åtminstone vet det?

Igår var jag övertygad om att bebis ville ut, hade extrema sammandragningar hela tiden och det lixom "tryckte på" neråt . Men nej, ingen leverans än.

förskolefamilj

Jaha, då var barnet inskolat då. Det har gått bra tycker vi nog på det store hele. Pappan skolade in och då var hon glad och nöjd men åt ingenting annat än mackor till lunch. Då var det 30 barn som skolades in så jag tror inte hon riktigt fattade att det inte var typ ÖF men när fadern skulle lämna barnet första gången blev det gråt och hon var jätteledsen. Det har tyvärr fortsatt sedan dess men det är väl så ett tag i början. Nu har hon iaf börjat sova och äta ordentligt och hon verkar rätt nöjd när vi hämtar.
Personalen är ärliga och säger att det inte har varit en bra dag när det inte har varit det, det gör ju att man litar på att de talar sant när de säger att det varit en bra dag. Nåja, jag är inte särskilt orolig. Hon kommer komma in i det till slut. Bara det inte blir knas när syskonet kommer och den får vara hemma men inte hon...

I helgen hämtade vi syskonvagnen som vi fått låna av vänner. Den måste trixas med hjulen men är annars i gott skick. Har också hämtat hem vagga till bebis. Har tjingat en tripptrapp-stol av en kollega. Det rör på sig! :-)

Men i helgen hände också det här:
jag och Lovis sov ute på en väns landställe. Vi sov i ett eget hus och jag nattade henne, satte på babyvakten och gick in i stora huset och kollade TV. När jag gick och la mig så låg inte barnet där jag lämnat henne, det vill säga i sängen, utan hon hade tagit sig ur den och lagt sig på soffan. Jaha, så den här vaggan kanske inte blir så långvarig.. måste nog skaffa "riktig" säng till Lovis snarast.

RSS 2.0